Man ska plocka det bästa ur de världar man har tillgång till- parera det, analysera det, preparera det och som grädde på det fördärvade moset försöka att livnära sig på den abersörja man till slut är lämnad med på tallriken. Ska vi snacka livsstil, nu när vi ändå är inne på födoämnen och fetma, innebär detta för mig att den förfallna frukt jag så belevat söka att hålla mig undan ifrån, men samtidigt välkomnar med kall och go´ näve när instabiliteten är så pass ur balans att inte ens en fylla känns särskilt motiverande – ja, i dessa stunder förefaller mig det enkla, det stabbiga och det bohemiska som mest tilltalande. Ja varför i helvete ska man konstla till det, när linnebyxor, remsandaler, vit skjorta med brodyr och stråhatt tillsammans med de obligatoriska och stora solglasögonen innebär att man kan möta världen med stjärnglans och tillgjordhet? Nej, det finns ingen anledning att sänka sig.

I mitt fall vore det dock en lögn att säga att jag till fullo löper linan ut. Visserligen blir jag ganska ofta beskylld för att vara för mycket- särskilt i mina mesta instabila och utåtriktade sessioner av självdestruktiv hets, men till detta skall tilläggas att jag dessutom är ganska så självdestruktivt anpassningsbar (jfr. EMOVERS), vilket innebär att jag med fördel beroende på sällskap antingen kan sprida ett önskvärt lugn eller en nödvändig manifeeling. Jag blir ofta även beskylld för att vara arrogant, något jag, medveten om mina smått narcissistiska tendenser, inte alls kan förstå. Bara för att jag i ett visst sammanhang väljer att hålla käft, och vid ett eventuellt ifrågasättande av detta svarar med ”Men hur fan skulle världen se ut om alla pratade hela tiden, IDIOT!?”, betyder inte detta att jag nedvärderar människor i min omgivning.

Nå. Till saken och maten, för även i stunder av självsvält behöver man äta – och det finns ingen anledning att inte göra det med stil. Med promp värme presenterar jag därvid ett av mina alldeles egna favoritrecept

Suget efter denna rätt brukar ofta infinna sig efter tvångsshopping eller annan handling som inneburit en kraftig skada på disciplin och självtänk. Behovet av att känna sig duktig brukar vara som störst då, för att kompensera. Notera att min variant av L.Es livsnödvändiga slafsbrunch enbart ska ses som en variant. Nyckelorden i rätten är Omega3, olivolja och schizofreni, så länsa i köksväg utefter dessa ord snarare än att kopiera mitt recept rakt av.

Tidsåtgång: 35 min

Det här behöver du:

3 ägg
1/2 dl mjölk
1/2 dl olivolja
1 tomat
1 dl riven ost
1 pitabröd
1/2 dl majonnäs
1 avocado
salt
svartpeppar

Ordination/förfarande:

Häll olivoljan i en panna, ställ den på spisen och sätt på högsta möjliga värme. Kläck genast i äggen, häll i mjölken och salta och peppra. Rör runt med en trägaffel i cirka en minut tills allting har blandats. Låt stå. När det börjar bubbla i stanningen sänker du till medelvärme. Låt nu åter stå cirka fem minuter, men håll ett öga på värmen. Under tiden skär du tre tomatskivor och river osten, och när stanningen börjar stabba till sig i botten lägger du över tomatskivorna.

---

Tryck ner tomatskivorna med stekspaden, så att de integreras. Vänta två minuter och strö över osten, lägg därefter genast över pitabrödet.

Sänk till lägsta värme och låt stå tills osten har smält. Lägg en tallrik över pannan, vänd upp och ner, bre över majonnäs och servera med tomat och avocado.

Slafsa!

Läs även

• Baconiette: recept (6)
• Snabbslafs (16)
• Schwartzwaldfadäsen (14)
• Konsten att dissa en semla: slabbedusker (12)
• Greek cucumber treat: tzatziki (0)