Via Neurosa
När jag var 28 blev jag sjukskriven. Jag minns att vi satt i ditt kök ett par veckor innan det (när jag fortfarande gick hos Doktor Vidre): du med designkopparna och skumlatten i ständig cirkeldans, jag med hemrullade cigg och darriga medicinfingrar, sömnlös och kaffenödig som en gammal pensionärsragata. Du frågade hur jag mådde, och inte bara det: du ville veta hur det kändes. Det där tror jag att jag i mina värre stunder tolkade som att du ville gotta dig i fördärvet, att det där lysande i dina ögon var ett uttryck för hyenaaktig slasklusta, och jag tror jag slöt mig en aning.
Hade jag varit lite smartare, bara lite, hade jag kanske fattat att det var på väg att bubbla upp, fördärvet, inom dig också. Istället för att underblåsa den där bilden som Driven Och Lyckad och Visionär du så frenetiskt odlade hade jag kanske kunnat hjälpa fram något annat, ett uttryck för vad du ville istället för vad du ville visa.
Men nu är det ju så med folk: vi är aldrig så blinda som när vi slänger händerna för ögonen i panik: jag ville inte se dina eventuella smårop på stöd och hjälp, och du själv ville då sannerligen inte se dem; istället lade du in en extra växel och högpresterade röven av dig, och jag satt och kuttrade om din effektivitet. Istället för att ta bladet från arm och handflata från öga lattade vi och skrattade åt att du döpte gången jag gick genom till läkaren, som du kunde se genom ditt fönster, till Via Neurosa.
Ibland ångrar jag att jag inte var mer insiktsfull. Andra gånger tänker jag att vi med vår strategi hjälpte varandra att hålla oss över ytan ett tag till. Vissa, bra, dagar tänker jag att nu är det som det är och vi kan väl baka kanelbullar på fullkornsvetemjöl tillsammans och börja om lite från början, med ögonen öppna.
Men påminn mig om att ta min medicin, för bövelen.
Melodifestivalen 2010: Psykbryt diagnostiserar
”Internet kan rädda liv”
Utbildningsradion gör TV-serie om psykisk ohälsa
Att göra en anorektiker
Dagens Boye
