En hypoman shopaholics bekännelser, del 1.
Förlåt mig Blogg, ty jag har syndat. Jag har svurit bittert och fördömande över min sambo Gangstermannens oansvariga pengabruk, han köper Coca-Cola, ugnspizzor och 200g Marabou-kakor på tok för ofta, vilket resulterat i att maten han ätit två veckor in i månaden har bekostats av mig. Med en budget på 2200:- var, samtidigt som båda faktiskt röker, är detta en riktigt dålig idé. Jag själv har omedvetet lyckats undvika frestelsen av shopping i och med mitt mående som många månader nu hindrat mig från att åka in till staden och många gånger ens kliva ut genom dörren.
I tisdags gick det dåligt med självkontrollen igen. Jag har sedan min 17-årsdag ett presentkort på Åhlens, och jag hade fortfarande 51:- kvar på det. Jag har på sistone börjat plocka ögonbrynen sådär smalt igen, och de ser vid vissa partier osmickrande glesa ut – vilket alla ögonbryn kan göra – därför bestämde jag mig för att köpa en ögonbrynspenna med detta presentkort.
Jag gick efter ett möte på tingshuset in på Åhlens med bestämda steg, men blicken flackade runt mellan alla smakfullt förpackade skönhetsprodukter som jag alltid inbillar mig kommer att förändra hela mitt liv till det bättre, och gick för att undvika frestelsen snabbt fram till Viva la Diva-karusellen med varor, de är billiga och bra. Jag hittade med hjälp av ett butiksbiträde min produkt, en svart penna med ögonbrynsborste, och följde snabbt efter henne till kassan för att betala.
Jag försökte verkligen hålla tankarna, och inte minst ögonen, i schack från att ens lägga märke till de ändlöst många hyllorna med ändlöst många produkter som jag kände en ändlös längtan att få prova, äga, bruka – ansiktsmasker, hårborttagning, lotion, hårfärg, ljuvligt smink, ljuvlig sminkborttagning och så vidare. Allt det där som ska göra livet lite kul.
När jag betalat pennan, som rymdes inom budgeten som presentkortet erbjöd, stoppade jag snabbt ner kvittot och kortet i påsen, vände på klacken och skulle just plocka fram vantarna igen när jag plötsligt kom på…
”Jag behöver ansiktscreme. En väldigt återfuktande, inte alls fet, ansiktscreme. Den jag har nu är ju en gammal rest, en dålig produkt jag snabbt slutade använda eftersom konsistensen påminner om härdat smör, den är fet som… Fett. Åh, en riktigt bra ansiktscreme – så att jag slipper fjällande hud och finnar. Det är ju trots allt så kallt här att huden mer eller mindre ramlar av, och någonting måste jag väl få unna mig…”
Någonstans där var det nog rätt kört, när jag väl sett den glammiga bilden av en glammig Sonia, helt utan finnar, av torrhet flagnande hud och med alla dubbelhakor och bubbelkinder som borttrollade – allt tack vare ansiktscremen som måste vara mycket återfuktande, inte fet och lukta fräscht. Rena magin.
Jag gick förväntansfullt fram till hyllan med alla så stilrena, fräscha burkar och askar. Jag tittade lite, petade här och var, men bestämde mig snabbt för att söka upp ännu ett biträde för att få hjälp med att hitta en jättebillig 24timmars-creme som innehåller jättemycket fukt, ingen olja och gärna luktar fräscht, som ett ansiktscreme-mantra gick det runt. ”Jättebillig, jättefuktig, inte fet, lukta fräscht. Jättebillig, jättefuktig, inte fet, lukta fräscht.” Det enda hon kunde komma på enligt mina kriterier var en ljuvlig, rent ut sagt himmelsk burk fukt, hopp och lycka från L’Oreal för 85:-. ”Njaa, 85 kronor är ju lite väl mycket”, invände jag trevande, man vill ju inte framställa sig som en värdelös socialbidragstagare bara för att man är en, ” jag är verkligen på en astajt budget alltså.” Det enda hon kunde komma på var någon jävla tub kombinerad kropps och ansiktscreme på för 35:- som var på tok för kladdig och fet, och sådana där kombinationsprylar gav jag upp hoppet om efter att kombinerat schampoo och balsam orsakade den inte så sexiga och monstruöst utskrattade skatbofrillan jag hade halva grundskolan. När jag påpekade att den var på tok för fet kom hon inte på någonting annat och gick sin väg för att fortsätta packa upp himmelriket ur kartonger.
Jag tittade på asken med framtidstro en lång stund, liksom vägde den lite i handen, kände på det suktande prassliga cellofanhöljet och lät namnet resonera lite drömskt i huvudet.
”Hydrafresh… Hydrafrreeessssshhhhh… Jag har ju inte råd med det här, inte egentligen. Hyyyyydrafressssssshhhhhh… Fan, jag måste ju ha någonting… Vad hette den där rosa burken? Den där som egentligen var liite för fet, men väldigt billig? Hon sade att de inte hade den, men det måste de ju? Den var rosa… Vad hette den, någonting med rosor. Vad fan var det för fabrikat?”
Jag backade upp lite från den överväldigande vita och av allt cellofan ljusreflekterande hyllan där allt bara blev som ett myller av himmelrike och fräschfräsch, plötsligt fångade någonting min uppmärsksamhet, sådär i ögonvrån. Aha! En mycket välbekant burk, den är rosa och står självklart längst ner, längst till vänster – hur skulle något kunna uppmärksammas ståendes där..?
Jag böjer mig ner för att titta och…
Fortsättning följer.
[tags]vansinne, impulsivitet, hypomani, estetik, lycka, perfektion, tankar, humor, bipolär sjukdom[/tags]
Melodifestivalen 2010: Psykbryt diagnostiserar
”Internet kan rädda liv”
Utbildningsradion gör TV-serie om psykisk ohälsa
Att göra en anorektiker
Dagens Boye
