Jag domnar av mina sinnen med tv, musik och internet och det är som om jag helt slutat tänka. Så här har det varit länge, men nu kan jag inte ens känna att ”detta behöver jag skriva om”, jag är som ett skal fyllt med absolut ingenting och består enbart av vad jag matas av. Kalla mig vad du vill, jag har fått höra att folk ser ner på sådana som mig, men det känns inte som att jag har något annat val. Alla försök till annat leder till rastlöshet, jag kan inte bara ligga och tänka eller läsa, det finns ingen ro i mig.

Mina mediciner har gjort mig till vad som känns som en ny person, en person som mår bra, och det är jag inte van vid – jag blir så fruktansvärt mycket rastlösare än vanligt. De har även genererat att jag inte kan sova en hel natt, jag blir trött som fan på kvällen men går upp runt tre-snåret och är klarvaken en liten stund för att sedan somna i soffan, och så vaknar jag gång på gång igen för att till sist sätta på kaffe vid sjutiden på morgonen. Detta tolkar Gangstern som att jag inte vill sova med honom (när han sover) och som att jag gillar att sova i soffan (när han är vaken), det spelar liksom ingen roll vad jag säger – vilket ju inte är så konstigt när jag likt förbannat inte kan förmå mig att ligga kvar i sängjäveln. Rastlöshet käkar upp mig, mina ögonmuskler låser sig på samma sätt som de gjorde tidigare när jag tog Abilify – jag ser suddigt och kan bara titta upp, detta inträffar oftast i dåligt ljus, alltså 90% av dygnet här i Norrland. Jag får panik, jag måste tvinga mig till att titta åtminstone rakt fram, men ögonen dras likt förbannat upp i taklamporna igen och jag blir bländad, tårögd, dimsynt och ledsen. Jag ska träffa läkaren imorgon igen, men det finns antagligen ingenting att göra då lägre doser gjort detsamma med mina ögon och ingenting med mitt mående.

Nu börjar jag må dåligt, tvn är nämligen avstängd, och trots att jag skriver samt lyssnar på musik känner jag mig ensam utan tvn, jag mår dåligt när den inte står surrandes, blinkandes i bakgrunder. Jag har ingen möjlighet att zappa utan att titta, det är svart framför mig – det här har gått för långt!

Den glada nyheten är i varje fall vad jag idag fick reda på – jag får en chillsemester, utan terapi, till Stockholm. Jag åker ner den åttonde och kommer hem igen den 16:e, en förhållandevis lång period alltså, framför allt med tanke på att jag inte har terapidagar. Detta kommer sig av att jag skulle ner till Stockholm just den tidsperioden, för att ha terapi, men min terapeut är tydligen sjukskriven av okända skäl. MBC betalar resan ändå på grund av att de tyckte synd om mig som fått mina planer raserade helt hastigt. Jag känner mig upprymd och samtidigt livrädd för att vara utan Gangstern och Iso, kan de inte bara följa med? En lägenhet i gubbängen på köpet och jag skulle förevigt vara glad med min katt, min man och mitt gubbängen.

Nu börjar jag gråta när som helst, jag måste alltså sätta på tvn för att glömma.

Läs även

• Fall om Magelungen, Del 2 (4)
• Fall om Magelungen, Del 1. (3)
• Fall fuskar (1)
• Fall filosoferar (1)
• 30 kartonger (4)