Just nu är vi sällsynt käfthållande, avvaktande, här på Psykbryt. Det finns många anledningar till att vi imorse, exempelvis, inte kastade oss över Aftonbladets Försäkringskasseartiklar med mord och länkhorande i blick och avsikt.

Fall är den enda av oss som varit smart nog att från början deklarera tingens (o)ordning: hon skrev i sin presentation att ibland kommer det uppdateras ofta, ibland inte.

Just nu skriver hon som en illbatting, medan Psyk och Bryt mest tycks, jag vet inte, sitta och gnida röv, eller något.

Så är det nu inte alls. Denna vår skapelse är döpt till Psykbryt av den enkla anledningen att vi är ett par sådana, och då går det skoningslöst upp och ner i både vilja, ambition och kreativitet.

Tro mig: jag ville gärna skriva om försäkringskassan och om de som blir utförsäkrade nu, länka till intressanta blogginlägg och ha något vettigt att säga. Som det är nu hade det bara blivit pannkaka av alltihop, och det finns en förklaring till även detta:

Jag flyttar om tre veckor. Just nu är 11 kartonger packade, det trycker över bröstet och jag nojar. Vad jag nojar om är, tro mig, ointressant. Låt oss bara säga att jag gör det och att jag KBTar mig själv genom skiten för att därefter genast börja från början igen, med nojan från ny attackvinkel.

Det enda jag tänker på är att de resterande kartongerna från dagens skörd (två) inte är fyllda, och att jag inte kan packa dem ikväll för att då kommer säkerligen grannen från helvetet under att komma upp, gravid och förbannad, och undra varför i satan jag står och packar porslin mitt i natten.

Jag vet. Jag vet! Kommer sitta här när det är en vecka kvar utan knappt ens bestick. Håller jag på så här kommer min blivande sambo behöva lugnande snarare än jag, och jag kommer troligen få ett antal panikattacker.

Så just nu måste jag personligen prioritera min egen sjuka friskhet. Eller om vi vill mer korrekt ”friskskrivning”. För nu måste det tunga artilleriet in: frånochmed imorgon är det Atarax som gäller varenda jävla morgon, och jag hoppas verkligen att det kommer att hjälpa.

Ingen av oss har lagt av med något som gör Psykbryt till Psykbryt, men vi har lovat oss själva att inte köra oss rätt in i väggen med ambitioner. Det är viktigt. Jag kommer återuppstå i samlad form på andra sidan januari 2009.

Vilken skitmånad, förresten. All hopplöshet, vanmakt, hat och idioti får mig att önska att jag hade en psykiater här, som än en gång kunde ordinera mig att ge fan i nyheterna. Jag mår illa av både försäkringskassan och Israel-Palestina. ILLA.

Läs även

• Dagens kärring (3)
• Sammanbrottet och intuitionens dragningskraft (0)
• Halvsambo och sammanbrott nummer ett (12)
• Flyttstädning och flyttapatikern från Nedre Skriketorp (11)
• En hypoman shopaholics bekännelser, del 2 (2)