Skrönlitteratur och sanningsmisshandel: kvinnorna och Gömda
Fakta/fiktion och de inneboende problemen med ”dokumentärroman”- en genre som står för döden?
Uppdatering: innan ni läser nedanstående, läs först svensklärarens fullkomligt lysande blogginlägg här!
Debatten kring Marklund härjar vidare. Nu när den nått den större allmänheten breder missförstånden ut sig: ”Vad spelar det för roll om det är ‘baserat på’ eller ’sann historia?” lyder frågeställningen från de nytillkomna och mindre pålästa debattörerna.
Skillnaden har gåtts igenom ett otal gånger. Det handlar alltså om en historia som presenteras med orden att allt går att belägga och bevisas i hundratals(tusentals med asylhandlingarna) dokument; det har bevisats om och om igen att Gömda ALDRIG marknadsförts som en roman, utan som en del i ett politiskt projekt OCH som en sann historia(vars huvudperson suttit i debattprogram, skrivit debattartiklar och varit föremål för intervjuer). På baksidan av Asyl står det att det är ett ”journalistiskt arbete av yppersta rang”.
Ur Ulla Hoffmans interpellation från 2003-06-22:
År 1994 konstaterades i en dom i kammarrätten att svenska staten inte kunde skydda Maria Eriksson och hennes familj från Marias exmakes våld. För att leva ett normalt liv var familjen tvungen att flytta från Sverige. Bakom kammarrättens dom finns en lång och tragisk historia som dokumenterats väl i boken Gömda av Liza Marklund.
Redan 1995 när Maria Erikssons situation uppmärksammades första gången frågade jag varför myndigheterna inte ser till att besöksförbudet efterlevs och varför det är kvinnorna som flyttas och inte männen. Jag frågar igen:
Vilka åtgärder har statsrådet /justitieminister Bodström/ för avsikt att vidta för att inte fler kvinnor ska tvingas söka asyl i USA?
Att hävda litterära grepp håller inte, det blir synligt så fort man söker sig bakåt i de stora dagstidningarnas nätarkiv. Boken har lanserats som sann i ordets enda rätta bemärkelse. Punkt.
Häri ligger problemet. Då Mia lätt kunnat identifieras av hennes omgivning har naturligtvis anhöriga och bekanta lidit skada. Därom råder inga tvivel. Det råder heller inga tvivel om att tillochmed begreppet ”baserat på en sann historia” är att dra det hela lite väl långt- där är jag enig med både Åsa Linderborg och Mattson.
Göran Hägg lyfte upp frågan om dokumentärromanen(eller ”faktion”, som det tydligen kallas- ett alldeles för propert namn på en så sliskig genre) och dess vara eller icke vara. De senaste åren har kantats av lidandebiografiernas död- JT Leroy’s Sara var enbart påhitt, James Frey’s Tusen små bitar likaså- men gemensamt för dem är att inte omgivningen kan anses ha lidit på grund av deras skrönlitterära tilltag.
Så är fallet med Marklund och Gömda. Därav indignationen. Jag gillar inte när man låter lögner och förtal sätta agendan för sitt eget välbefinnande, och här har naturligtvis Mia en hel del att stå till svars för, det går bara inte att förneka. När man lyfter en ”sann historia” till riksdagsdebatt, när våra politiker, våra nyhetsjournalister, kulturjournalister och bibliotek alla har hanterat denna bok som en biografi, inte en roman- då har boken, och dess författare, givetvis problem.
Jag vill mena att det är dags att slopa begreppet dokumentärroman. Via Psykbryt vill jag mana förlagsbranschen till besinning när det gäller denna typ av litteratur.
Antingen anstränger man sig och skriver en reportagebok, med allt det ansvar det för med sig- eller så skriver man en roman, om man har en idé och ett språk som håller.
Det är först i gränslandet mellan fakta och fiktion som alla dessa normer och regler suddas ut: en ”dokumentärroman” behöver inte redovisa sina källor eller kontrollera fakta, som man ju måste i en reportagebok. En ”dokumentärroman” behöver heller inte vara speciellt bra skriven (där är Gömda ett praktexempel i uselt skrivande)- meningen är ju att den ska sälja på det läskiga värdet i en gripande, tragisk, sann berättelse.
Ta Guillou och Ondskan- den är en ”självbiografisk roman” och har aldrig benämnts eller marknadsförts som annat än fiktion. Spekulationer är då redan från början utan värde. Precis som Oates skriver i förordet till Blonde (vilket den lätt förvirrade Lövkvist drog upp igår på Newsmill) där hon omständligen förklarar att boken förvisso handlar om verkliga personer, men skall läsas helt och hållet som en roman.
Där har Marklund visat prov på sin föraktfulla attityd gentemot läsare i gemen: hon antog krasst att ingen skulle intressera sig för en fackbok om misshandlade och hotade kvinnor och skrev istället en ”sann historia” som var så långt från verkligheten man kan komma. Fördumningen av läsarna började alltså redan här, alls inte när Piratförlaget gick ut i veckan och menade att Gömda alltid marknadsförts som en roman.
Jag hade personligen mycket hellre sett en reportagebok- med fler kvinnoöden beskrivna, kanske till och med innehållande lite statistik. En bok där fakta hade varit fakta. Att det skulle finnas för lite intresse för detta tror jag inte alls. En sådan bok hade nog sålt mycket bra, den med, på vågorna efter deckardebuten.
De som reagerat på falsarierna i Gömda är inte heller företrädesvis målgruppen, utan snarare folk som tagit del av historien, artiklarna och debatterna kring denna ”sanna historia”(branschfolk, alltså- efter att bloggarna dragit upp det i ljuset). Tvärtom mot vad Piratförlaget och Marklund försöker hävda är det många insatta i kultur- och bokbranschen som inte anser att det här har gått rätt till. Det spelar ingen roll att syftet var gott, när så mycket ödelagts i spåren och när så otroligt mycket har ändrats.
Marklund snedvrider själv debatten då hon i dag går till angrepp i DN och spelar ut könskortet: att hon blir ansatt nu, menar hon, beror på att hon är kvinna. Hanne Kjöllers text förstår jag inte alls- detta med avundsjuka tror jag inte det minsta på som argument, men nu kan jag ju bara tala för mig själv.
Mig veterligen är dessutom de flesta som blivit förbannade över detta kvinnor. Jag har intresserat mig av två skäl: dels anser jag det fullkomligt vidrigt när folk ljuger och bedrar för egen vinnings skull, särskilt när det drabbar familj och barn. Och alldeles särskilt när man spelar ut ett sympatikort och tar resurser från folk som verkligen lider av just den problematik man själv gör anspråk på. Jag har sett en del individer i min egen närhet ljuga ihop Gömdaliknande historier för sympati, bidrag och annat. Det är ingenting som jag anser kan slätas över på grund av vare sig goda intentioner eller någon ansvarsfrihet på grund av andra omständigheter.
Tillägg: jag läste inte Gömda förrän Antonssons bok kom ut. Därför kan jag bara referera till vad jag har trott om Gömda tidigare baserat på nyhetsartiklar, debatter, intervjuer, och så vidare. Då jag inte känt till detaljerna i boken har det för mig varit lätt att se att både den och Asyl har marknadsförts som journalistiska alster, och jag har inte haft någon anledning att ifrågasätta. Jag menar, Mia har ju själv dykt upp överallt och återgett sin (nu fiktiva) historia, komplett med galler för fönstren och allt. Alla dessa skönlitterära uppskruvningar.
Uppdatering: Opponent.se om Marklund och journalistiken
Bloggat: Stefan Stenudd, Arvid Falk, Monica Antonsson, I Cattas lilla värld, Badlands hyena, Unni Drougge, Psykologistudenten, Witchbitch, theWitch, Ord av Jerry, Debattredaktionen, Gunilla Kinn, Ingrid Carlqvist, Meningen med livet, Trilog, Anna Troberg, Trilog 2, Fridholm,
Mossmedia: Aftonbladet, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Aftonbladet om Debatt, Expressen, Expressen 2, Expressen 3, SVD(Anna Larsson om det av Granskningsnämnden dömda ”Lite stryk får de tåla”), Fokus, Tiina Rosenberg, Sydsvenskan,
Missa heller inte Elisabeth Hermons artikel på Newsmill!
”Internet kan rädda liv”
Utbildningsradion gör TV-serie om psykisk ohälsa
Att göra en anorektiker
Dagens Boye
Internet – ett nytt sätt att uttrycka psykisk ohälsa: föreläsning
