Diagnos och duglighet
I dagens SvD läser jag om Pia Röjdeby som berättar öppet sin bipolära sjukdom. Det jag tycker är bra med artikeln är att den skildrar att ett någorlunda normalt liv är möjligt med rätt medicinering och stöd. Det som är mindre bra är väl att symtombeskrivningarna är lite vaga, vilket har fått människor att reagerar i stil med ”så där känner väl alla ibland!”- ett av de stora missförstånden med manodepressiv sjukdom. Hur eller hur, bra gjort Pia och lycka till med boken!
På tal om det här med diagnos och livet i övrigt hittade jag via Kimmi ett intressant inlägg hos Beva. Inlägget innehöll följande diagram:
Jag tror att man i ett tidigt skede när man har fått en viss diagnos lever ganska nära den och kanske speglar sig i den i stor utsträckning. Det tror jag är något som alla går igenom, oavsett om diagnosen är bipolär sjukdom, adhd eller depression. Men ovanstående diagram visar att diagnosen egentligen bara bör ses som en komponent. Ibland får komponenten, symtomen, kanske mer plats än vanligt, och ibland och förhoppningsvis och som oftast inte. Det är slutsats som man kan relatera direkt till Pia Röjdeby, som ju faktiskt lärt sig att hantera sin sjukdom på ett bra sätt.
Det är bra att bipolär sjukdom har uppmärksammats mer den senaste tiden. Förmodligen är det en effekt av Ann Heberleins uppmärksammade bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (som för övrigt fortfarande ligger på mitt nattduksbok och väntar på att bli läst)
Mer läsning:
>Vilka vanor är bra för psykisk hälsa?
>Schizofreni och bipolär sjukdom kan vara besläktade
Utbildningsradion gör TV-serie om psykisk ohälsa
Att göra en anorektiker
Dagens Boye
Internet – ett nytt sätt att uttrycka psykisk ohälsa: föreläsning
