Home » Debatt, Psykvården

Det är ingen konst att göra folk förbannade

18 februari 2009 av Jonas Alvunger (Psyk) View Comments

”Jaha? Är väl bara ytterligare ett examensarbete från Konstfack.” Häromdagen fick jag ett tips från en läsare, inkluderande ovanstående fras, tillsammans med en länk till en artikel i Aftonbladet om en psykiskt sjuk kvinna som attackarade femåring. Det är naturligtvis en stor tragedi.

Men det är inte utan att man börja undra, så därför tycker jag tipsarens kommentar är rättfärdigad även om den är cynisk. Anna Odells konstsprojekt har väckt stora känslor och starka reaktioner hos många, och är faktiskt en aktion som kan leda till misstro- om nu allt ska vara tillåtet i konstens namn.

Konst ska enligt de lärde vara provocerande och gärna ifrågsättande. Men är det inte relevant att fråga sig till vilket pris, och vad det i så fall har värde för själva grenen eller greppet? Greppet är i det här fallet psykvården. Vad har Anna Odell tillfört för värden i psykvården? Psykiatern kommenterar Anna Odells uttalande på Newsmill:

Vad trevligt att du kommenterar alla de synpunkter som kommit sedan din installation/performance/simulering?

Jag ser med spänning fram emot det färdiga verket. I nuläget har jag lite svårt att se hur du ska ro iland med att ditt verk ska tillföra något i synen på psykiatrisk vård eller psykisk sjukdom men jag hoppas ändå. Då institutionsledningen gick ut och försvarade dig, vilket ju vara hederligt gjort eftersom debackar upp dig, så tyckte jag de var lite naiva i att beklaga sig över att du blir hårt åtgången i media och bloggar. Det är inte särskilt förvånande att det du gjort provocerar många. Det är väl en gaska förutsägbar del av ditt konstverk. Personligen tycker jag det är bra om psykiatrin granskas, så länge det sker med goda intentioner och på ett hederligt sätt. Eftersom jag själv är psykiater, fast på en annan klinik, kan jag förstå vårdpersonal som ser detta som ett mycket obehagligt. Jag tycker själv att det är väldigt jobbigt att behöva ta till tvångsåtgärder och skulle nog känna mig väldigt kränkt över att ha gjort det med en simulerande patient.

Det där snacket om att du skulle betala igen vårdkostnader osv tycker jag bara är larvigt. Konst får vara konstig och kanske också kosta pengar. Det etiska i det du gjort och din empati med de inblandade är det som jag hoppas få förklarat då verket är färdigt.

Vad jag tycker är lite konstigt är att Psykiatern tycker det är bra att psykiatrin granskas, ”så länge det sker med goda intentioner och på ett hederligt sätt”. Jag kan inte se att Anna Odells projekt har någonting med heder eller för den delen – granskning av psykiatrin att göra, i alla fall inte om man ska tro projektbeskrivningen. Och ska vi nu tala granskning hade det här i så fall väl mer varit en lämplig aktion från en journalist? Salvan, som också arbetar inom som läkare inom psykvården:

En fråga infinner sig. Det finns flera studenter från konstfack som behandlas inom psykiatrin. Är de också med i projektet? Hur ska jag göra om Anna söker hjälp från psykiatrin och jag förväntas bedöma hennes tillstånd. Ska jag som jag brukar ta det hon säger som sant eller ska jag utgå från att hon är konstnär…

En rimlig fråga. Anna Odell har skapat misstro. Anna Odell har provocerat med sin konst och gjort folk inom psykiatrin, personal som patienter, förbannade, ledsna och besvikna. Det är ingen konst, och vad har det för värde? Konsten är enligt mig att ta ansvar och vara ärlig i sina avsikter, konstnärliga som mänskliga. Om det nu är så att Anna Odell har för avsikt att tillföra eller förändra något i psykvården, så ser jag inte vad som hindrar henne från att i dagsläget säga detta.

Mer läsning: Mattes egen blogg- Skit- om än rosendoftande…, Olivia Hall- Fanns det empati och eftertanke hos konstfacksstudenten?, Psykiatern- Att granska psykiatrin, Psykiatern- Anna Odell och psykiatrin, Trilog- Saknar konstnärer personlig integritet, Neurotic Kitten- Odell bör be sina medpatienter om ursäkt

Läs även

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • HealthRanker
  • StumbleUpon
  • Tumblr
  • Psykiatrikern: Vi tycks vara i huvudsak överens. Tack för dina förtydliganden.

    Tea: Jag vet vilket bemötande jag som psykfall INTE vill få. Jag vill inte råka ut för någon som Anna Odell, som ställer till med ett fruktansvärt spektakel på en psykakut, inte för att hon är sjuk utan för att hon vill skapa vad hon anser är konst. Psykakuter är otrevliga nog ändå. När jag hamnar där nästa gång kommer jag knappast vara på humör för konst. Då vill jag träffa utbildad vårdpersonal som kan bemöta mig professionellt och som kan hjälpa mig.

    Konstnärliga upplevelser av den arten Odell levererat är inget jag vill bli påtvingad när jag är i ett psykosliknande tillstånd. Då vill jag ha lugn och ro och trygghet. Då vill jag ha någon prata med som kan övertyga mig om att mina vanföreställningar är just vanföreställningar. Om inget annat hjälper vill jag ha läkemedel som tar bort det värsta, så jag kan landa på jorden igen.
  • Tea
    Jag kan bara känna att eftersom Anna Odells företag väcker sådana reaktioner måste hon ha satt blickpunkten på något väsentligt. Människor har reagerat. Hon har belyst. Debatt kanske kommer i eftersläp eller är redan här. En debatt där man vänder och vrider på bemötande måhända. Var inte ett av Anna Odells syften att visa på hur olika bemötande man kan få? Vilket bemötande vill psykfall ha? Finns några gemensamma nämnare? Kanske behövs lite debatt kring den saken då....

    För övrigt tror jag med att Anna Odell fick ett relevant bemötande i förhållande till situationen....

    Som jag uppfattar det ville hon väcka uppmärksamhet och reaktioner kring detta.....
  • NeuroticKitten: Att Odells tilltag var jävligt obehagligt för den som satt i väntrummet är på något sätt självklart. Att ha mått dålig länge, kanske med självmordstankar och bestämt sig för att för första gången söka psykakuten. Ofta ar det emot pga skräckhistorier om psyk och kanske stigmatat i att vara "någon som går till psykakuten". Jag kommenterade i en annan blogg om detta att det mycket väl skulle kunna hända att en patient vänder i dörren om det första man ser är skrikande, spottande tjej som blir fasthållen, skötare som springer, kanske prat om bältessäng.
    Men jag vidhåller att det är patienter och anhöriga som bäst uttalar sig om hur det känns för övriga patienter. Precis som några av de kommentarer som redan fanns på Odells lama försvarstal. Det har dessutom mer trovärdighet. Jag beskrev hur det skulle kännas för vårdpersonal, där har jag hög trovärdighet.
    Att kunna så mycket som möjligt sätta sig in i patientens situation och upplevelse är förstås en av de viktigast faktorerna som avgör om en vårdpersonal är bra i sitt jobb eller ej.
  • Psykiatrikern: Just att du inte nämnde hur Odells beteende kan ha påverkat de andra patienterna tolkade jag som ett uttryck för att du inte bryr dig om eller förstår hur man som psykiskt sjuk kan reagera på en sådan situation. Jag ber om ursäkt för att jag övertolkade ditt inlägg.

    Just eftersom du jobbar inom psykiatrin tycker jag det hade varit värdefullt att du kommenterat hur de övriga intagna kan ha reagerat. Eftersom du arbetar med psykiskt sjuka är det viktigt att du förstår hur en psykiskt sjuk patient tänker och känner.

    Själv hade jag, när jag var intagen på psykakuten, reagerat mycket negativt på en sådan uppståndelse som den Odell iscensatte på St Göran. Jag var redan långt över gränsen för vad jag klarade av. Det var därför jag befann mig på en psykakut. Att då råka ut för någon som Odell...
  • Olivia Hall: Jag tror att du och jag vill samma saker, att vi ska ha en bra psykvård. Du skriver:

    "Anna Odells handlingar handlade ju inte om något annat än vårdkvalitet!....Hur kan du då bli arg, fördöma eller överhuvudtaget reagera på Anna Odell? Annat än positivt som en själsfrände möjligen?"

    Ur ett vårdkvalitetsperspektiv, baserat på vad jag vet om den här situationen, tycker jag att polisen och psykvården har agerat helt korrekt. Det är rätt beslut att köra in en person som är på väg att ta livet av sig till psykakuten. Det är också rätt beslut att, för patientens, medpatienters och personalens skull bälta en person som gör våldsamt motstånd och kan vara en fara för sig själv eller för andra- även om det naturligtvis inte är roligt. Vården har i det här fallet, i mina ögon, inte tagit några felaktiga beslut. Tjafset om vem som är sjuk eller, hallå- det här med att överdriva symtom eller smärta för att bli uppmärksammad/mer bekräftad- är det så viktigt och intressant i sammanhanget? Det vet väl alla det förekommer i all typ av vård, somatisk som psykiskt.

    Jag kan ge dig rätt i att det här med diskussionen om att Anna Odell ska betala är överdriven. Jag tycker att det räcker med att hon ska betala för vad det kostar att ligga en natt på psyket- 80 kr eller vad det nu är. Men jag tror att du är ganska unik i att reflektera som du gör kring Anna Odell och vad det kan väcka för vidare frågor. Ska vi nu se det ur ett konstnärligt perspektiv så har den här typen av aktioner, i enlighet med vad jag har förstått av vad andra har skrivit, redan ägt rum flera gånger innan i historien.

    Psykiatern: Jag ser inget hinder i att Odell i så fall klargör detta redan nu, och det här Greta Garbo-tänket och mysticismen är bara skrattretande, och bevisar egentligen bara att det inte finns några vidare humana aspekter kring hennes förfarande. Så framstår det för mig. I och med att hon besvärade sig med att uttala sig på Newsmill så hade det inte varit svårt att hinta lite, om det här nu är något som ska komma psykvården tillgodo.

    Utbloggad: Du har en poäng där, att hon upptog en plats för någon annan. Men tyvärr händer det här ju rätt så ofta, och det är ingen nyhet att den som skriker högst får mest uppmärksamhet...
  • ...då menar jag att jag inte läst en enda politiker eller journalist påpeka det jag skrev om ovan.
  • Det är ingen som talar om att Anna O faktiskt tog upp en plats, någon som kan ha behövt platsen har därmed blivit utskriven. eller hemskickad (kanske med en Atarax) för att hon på ett övertygande sätt spelade psykisktsjuk/psykotisk.
    Kom här inte och säg att det på det sättet kanske blir bättre i framtiden. Det hjälper inte den stackaren som skar sig i armarna, som kanske tog livet av sig allt medan Anna O spelade psyksjuk.
    Det enda sättet att förstå hur det är att vara psykisktsjuk, är att vara psykiskt sjuk. Oavsett hur mycket man simulerar blir simulationen aldrig äkta!
    Sen om det var bra konst eller inte ger jag blanka fan i! Jag ser i allafall fram emot den 13/5 för jag vill gärna se vad det är hon har kommit fram till.
  • Psykbryt:
    Jag anslog en väl otydlig tvivlande ton tror jag. I nuläget ser Odells projekt vare sig seriöst eller empatiskt ut i sitt "granskande". Jag tänkte att mitt tvivel på att hon i sin redovisning av projektet kan rättfärdiga sitt handlande framgick.

    Neurotic Kitten: Jag kommenterad mycket riktigt inte det lidande det innebär för en person som sitter i väntrummet att se en skrikande konstfackstudent bli omhändertagen med tvång. Det berodde inte på att jag skiter i patienter. Det berodde på att jag ibland inte får med alla dimensioner i en fråga då jag kommenterar. För övrigt kommenteras den saken bäst av de som faktiskt har erfarenhet av att söka psykiatrisk vård.
    Det är väl väl hårt att anse det läskigt att jag arbetar med patienter för att jag inte tog upp detta i en kommentar?
  • Olivia Hall: Som patient på psykakuten är det inte reflektion och inspiration man söker utan någon/något som kan hjälpa en överleva de närmaste timmarna/dagarna/månaderna utan att man skadar sig själv eller någon annan (mer än vad man redan gjort).

    Allvarligt talat, har du överhuvudtaget en aning om vad psykisk sjukdom innebär? Det är ingen teater man spelar upp för att få uppmärksamhet.

    Hade det varit ok om Odell sökt upp en vårdinrättning för svårt cancersjuka patienter? Det hade nog varit svårt för Odell att lura i vårdpersonalen att hon var cancersjuk. Men kanske hade hon kunnat spela sörjande och hysterisk anhörig. Hade det varit i sin ordning om hon skrämt upp sjuka och döende patienter?

    Varför är det ok att skrämma och stressa och ta vårdresurser från psykiskt sjuka?
  • Jag tror du missförstår mig angående dokumentationen. Hittills har det förvisso inte blivit något; yrkesverksamma journalister har inte råd/intresset är rätt litet och de som blir inlagda pallar inte. Så där har du ju rätt- de är för sjuka för att klara av det.

    I övrigt förstår jag inte riktigt vad du försöker få fram.
  • Olivia Hall
    Jösses blir verkligen förbluffad! Kan någon av de som läggs in idag vara så medvetna och "dubbla" i sin inläggning! Att de vill och orkar dokumentera? Då är de nog inte mer "äkta" än Anna O. Tänk om alla psyksjuka i alla tider bara varit wallraffare utan att de själva förstått och varit medvetna om det?
    (Det är en sak som borde beaktas i forskning och politik i så fall.)

    Varför kan inte alla tvättäkta sjuka försöka se en "övergång" eller försök till övergång hos en konststudent som har en fot i en statlig utbildning? Varför kan inte alla människor få vara lite "tokiga" ibland och lite "etablerade" ibland och ibland någonting fullständigt mittemellan och odefinierbart?
    Skulle inte alla parter kunna vinna något på en sådan gråskala just när det gäller psykbryt i alla fall?

    Du skriver vidare:

    "Visst kan det finnas en relevans i att vänta och se vad resultatet blir, men jag tvivlar på att det kommer uppväga de andra intagnas, privatpersonernas på bron, samt vårdpersonalens upplevelse av detta examensarbete."

    Kan du, jag eller ngn. annan jävla hysterisk politiker eller ledarskribent veta säkert vad som hände inne i hjärtat hos alla de personer som blev inblandade i Anna O;s (märk mitt semikolon)utspel?

    Jag vet i alla fall bara vad jag läst i tidningen. Men jag bor nära Liljeholmsbron och om jag råkat passera och sett en kvinna försöka hoppa och hört till de som hindrade henne hade jag blivit SÅÅ glad om jag då eller senare fått veta att hon kom från Konstfack. Kanske lite sur och butter. Muttrat om barnungar men i grunden blivit lättad.

    Om jag jobbat på psykakuten och tvingats att i tjänsten ta emot spott och lägga kvinnan i bälte hade jag blivit skitförbannad. Men efter att jag i efterhand tänkt efter och lugnat ner mig hade jag bara blivit LÄTTAD.

    Om jag varit psykpatient och bevittnat en tjej (medpatient)spotta och bära sig vidrigt självdestruktivt åt men senare fått veta att hon var konststuderande så hade jag bara blivit SÅÅ glad. I bästa fall hade jag låtit mig inspireras och reflektera. Jösses vad intressant! hade jag tänkt! Spelar hon (spelar jag) och varför spelar vi i så fall?

    En massa viktiga frågor hade utkristalliserat sig i mitt huvud.
    Sedan hade jag nog på allvar börjat fundera över politik och vårdkvalité och verkligen undrat varför folk kan bli upprörda och förbannade.
    Det finns många brytpunkter mellan människor och deras positioner i samhället som aktualiseras i en sådan här händelse.
    Det berättigar väl om något Konstfack och deras studenter till ett massivt stöd, med massor av skattepengar!
  • Hall: vad har det för värde att som konstnär göra ett konstverk kring psykvårdskvalitet? Det begriper inte jag. För mig är wallraffandet i fråga om psykvården ett eftersatt område- och det är en debatt som jag inte tror mår bättre av att en konststuderande tar sig för.

    Visst kan det finnas en relevans i att vänta och se vad resultatet blir, men jag tvivlar på att det kommer uppväga de andra intagnas, privatpersonernas på bron, samt vårdpersonalens upplevelse av detta examensarbete.

    För oss här- och rätta mig om jag har fel, fellow Psykbryts-skribenter- handlar psykisk sjukdom INTE om att vara fin och knallmedicinerad. För oss har det också varit oerhört viktigt med vård och vårdkvalitet och bemötande. Så jag vet inte hur jag ska bemöta dig... vi har mycket i arkiven som kanske kan vara till glädje.

    Och eftersom journalist inte är en skyddad titel, och vem som helst kan få med sig en röststyrd diktafon in på psyket, har jag länge propagerat för att folk bör ta med sig diktafoner vid inläggning för att korrekt kunna dokumentera eventuella brister. Rapportering och nyhetstips på frihand, så att säga. Vi har för lite av det idag. Jag ser inte att debatten kommer någonvart med Odell. Kan icke se hur det skulle vara möjligt.
  • Olivia Hall
    Mitt enda budskap är att alla kan bli vårdbehövande. Misstänker att det också kan ha varit ngn. del av Anna Odells projekt att belysa svårigheterna för oss alla i både beteende, attityd och yrkesmässigt bemötande.
    Men om folk börjar tjafsa om skattepengar och om vem som verkligen är SJUK på allvar. "Hallå där kom inte och påstå att du minsann är psykiskt sjuk på allvar. Du går ju på Konstfack. Men det gör ju minsann inte jag för jag är sjuk på allvar osv..."

    Anna Odells handlingar handlade ju inte om något annat än vårdkvalitet!
    Hon spelade förstås över ordentligt. Vore hon sjuk på allvar skulle hon antagligen skickats hem med svansen mellan benen, kanske svalt pillerburken och sällat sig till en tragisk suicidstatistik?!

    Du skriver
    "Någon ensamrätt på varken galenenskap eller genialitet existerar inte i mitt sätt att tänka eller att se på människor".

    Hur kan du då bli arg, fördöma eller överhuvudtaget reagera på Anna Odell? Annat än positivt som en själsfrände möjligen?

    Dessutom en kompis som ser ordentligt övergripande på psykvården. Om inte den kvinnan hade ngt. väsentligt budskap tror jag inte så många bloggare, politiker och makthavare skulle kunna bli så masspsykotiskt hysteriska...
  • Olivia Hall: Det känns som att du driver diskussionen bort från det som är konstnärens handlingar och går in på en annan diskussion, den som handlar om vårdkvalitet. Vad har det med Anna Odell att göra, och hur ska hennes projekt kunna gynna den? Och allvarligt talat förstår jag inte vad du menar psyksjukidentitet då det här med "genier och galenskap" är något som vi driver med från alla dess håll och kanter. Någon ensamrätt på varken galenenskap eller genialitet existerar inte i mitt sätt att tänka eller att se på människor.

    Är man suicid så ska man snarast söka vård och då förtjänar man ett gott bemötande- självklart.

    Men hur fan ska man kunna tänka ordentligt om man är suicid, och varför ska Anna Odell ha cred för vad som är dina spekulationer? Vad finns där att bevisa?
  • Olivia Hall
    Hur är det möjligt att människor som bloggar under den skarpa och uttalade identiteten av att vara psyksjuka själva så intensivt fördömer Anna O?
    Är det så att psyksjukidentiteten är ngt. så exklusivt och "fint" att det ska minsann inte några vanliga jävla puckon och konstuderande komma i närheten av, undersöka och vilja beskriva?

    Jag som frågar var för några decennier sedan i behov av psykvård själv. På den tiden var vården på ett sätt snällare, på ett annat sätt mer tvångsbenägen. Positivt kan man säga att vården då brydde sig mer om patienterna verkligen tog livet av sig eller inte. Om man vill vara väldigt liberal kan man ju förkasta det och säga att det är väl vars och ens förbannade frihet och rättighet och varför ska vi som är så sjuka inte själva få bestämma över vårt självmord och varför ska friska och starka människor betala skatt för att vi ska hindras från självmord och självdestruktivitet?
    Vården kritiserades då för att vara repressiv och människofientlig. Men det fanns ändå en "nivå" av omsorg och marginal för gemenskap.
    En del av de människor som idag lyckas ta livet av sig själva kunde nog räddas med en mindre fördömande attityd från vård och medpatienter.
    Alltså när jag läser den här bloggen så inser jag att det där med genialitet och galenskap kan vara ett dumt symptom.
    "Man är inte snille för det man är galen" sa Carl Jonas Love Almqvist för länge sedan.

    Det hade ju varit bra om de på allvar psykiskt sjuka hade visat lite större tolerans och förståelse mellan varandra.
    Så man på allvar kunde tro att de åtminstone är lite lite genialiska!?
    Det verkar ju så pinsamt normalt och korkat primitivt att bli asförbannad och vem vet avundsjuk när en konstnär vill begripa den här fruktansvärda smärtan, ångesten och ensamheten som det innebär att vara "äkta" psyksjuk...

    Det går ju att tillfriskna också både med och utan psykiatri. Men då är man ju inte längre så där otroligt annorlunda från andra människor...
    Anna O. vill kanske som konstnär få folk att tänka ordentligt. Även folk som fått så konstiga tankar att de måste söka psykvård.
    Hon skulle fan i mig ha lite mer psykbrytcred för det!
  • Tea: att en del människor beter sig illa är ingen ursäkt för att bete sig illa själv. Eller menar du att det är ok att t.ex slå ner någon och sno pengarna för att andra gör det.

    Upprördheten bland psykiskt sjuka om Odells tilltag har inget att göra med att vi skulle vara rädda för att bli avslöjade som simulanter hela bandet. En psykakut är inget ställe man uppsöker för att det är så mysigt och trivsamt och trevligt att vara där. Hamnar man på psykakuten beror det - med Odell som lysande undantag - på att man mår fruktansvärt dåligt och behöver HJÄLP. Att då råka ut för en "patient" som slåss och är utagerande kan vara en mycket skrämmande upplevelse. Dessutom tar sagda "patient" vårdresurser i en psykvård som redan är svårt överbelastad och underfinansierad.
  • Utbloggad: Ja, det är nästan så man får god lust. Gå dit och sabba deras vernissage och hävda att det är konst. Skämt åsido, men allt det här blir bara löjeväckande. Tack för att du skickade datumet, det ska jag komma ihåg.

    Neurotic Kitten: Jag tror inte att Psykiaterns hållning har något med hans yrkeskompetens att göra. Min intryck är dock att vårdpersonal som regel fördömer Odells tilltag.

    Tea: Men är inte det i så fall något som ska vara ett journalistiskt grepp, om man nu vill peka på brister inom psykvården? Det anser jag att det finns betydligt bättre metoder för, och inte minst är det ju något som kräver ett politiskt engagemang och att man fokuserar på de mänskliga värderingarna. Anna Odell har ju helt stängt dörren för vidare diskussioner. Att något bara är intressant betyder ju inte att det för den sakens skull har någon form av värde. Med andra ord, kontroversen blir bara kontroversiell och värdelös.

    Henrik Sundström: Jag uttryckte mig felaktigt. Jag borde ha skrivit projektresumén, den som finns på Salvans blogg och som Anna Odell märkligt nog menar är felaktig.
  • Hej,
    var har du läst projektbeskrivningen någonstans?
    Den vill jag också läsa så att jag kan kommentera den.
  • Tea
    Jag förstår inte upprördheten kring specifikt Anna Odell....som konstnär måste hon säkert göra sig ett namn.... marknadsföra sig så hon får sälja konst i framtiden..... att hon fejkar.... är det värre att Anna Odell fejkar som hon gör i konstens namn än att någon fejkar för att få bidrag vilket säkerligen förekommer då och då? Så vitt jag förstår är det inte helt ovanligt att människor skaffar sig personliga fördelar med tvivelaktiga metoder.... jag kan inte se att Anna Odell är värre än någon annan. Denna reaktion med att konstnärinnan ska be om ursäkt.... människor upplever sig kränkta.... jag kan också se att hon trampar på en tå som visst var öm. Det gjorde ont för många det hon gjorde. Finns det mycket känslor kring att människor fejkar inom psykiatrin eftersom det tog sådan skruv? Är psykiatrin rädda att lägga resurser på människor som egentligen inte behöver dem? Är patienter rädda att de ska bli misstänkta för att fejka?

    Konstnärligt så tycker jag att det hon gjort är intressant... konsten nuförtiden handlar bland annat om sociala projekt.... att belysa sociala problematiker så de tas upp på agendan och belyses så att det i förlängningen kan komma till åtgärder som kan förbättra.... Jag tycker i allra högsta grad att det är intressant att belysa förhållanden kring självmordsförsök.... psykoser.... tvångsomhändertaganden.... Jag tycker att media oftast är ganska negativt fokuserade när det handlar om psykisk ohälsa.... ofta exponeras psykisk sjukdom i sammanhang där våld, dråp, mord förekommer.... Jag välkomnar verkligen en helt annan vinkling på det här med psykisk ohälsa.... vilket jag tycker att Anna Odell bla kan bidra med. Jag tycker det är bra att konsten sätter ljuset på sådana saker som psykisk ohälsa och hur samhället hanterar den.... tycker att det går att öppna upp mycket kring detta och att hela soppan kring psykisk ohälsa skulle må bra av mer öppenhet och luft mellan irrgångarna....
  • Fascinerande att Psykiatrikern i inlägget på Newsmill inte nämner hur Odells performance kan ha påverkat de patienter på St. Göran som fick bevittna spektaklet. Arbetar han verkligen med psykiskt sjuka? Läskigt.

    Tess: mja, alla är vi nog inte lite psykbrytiga. Att vara psykiskt sjuk är...ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Men det handlar inte om att ha några fobier eller bli nervös av att prata inför främmande människor eller känna sig nere ibland. Det är något mycket större och mer genomgripande än så. Det tar hela ens existens som gisslan.
  • hrm.... ja alla är vi väl lite psykbrytiga... å många av de som är stora genier har ju faktiskt olika diagnoser... å psykiska störningar... så e de

    Ha de bra dag //Tess
  • Den 13 maj (kl 12-20) är det vernissage på konstfacks examensutställning. Klockan 16 invigningstalar konstfacksrektor.
    Jag tänkte att det kanske då var läge att alla människor som har psykiska problem just i detta läge skulle ta fram sina dosetter och skaka till ett fantastiskt oväsen. Och på så sätt göra de psykisktsjukas röst hörd! Ni som inte har dosett eller som bara vill delta i denna performace kan ju köpa er en dosett och fylla den med tictac eller nått. (dosetter kan man köpa på apoteket!)

    Dessutom gör det inget om ni tar med sprayfärg och målar rundor. Eller vandaliserar, det är ju bara konst!
  • Problemet i hela debaclet med Anna Odell är att hon bara är uppmärksamhetskåt och inget hellre vill än att skapa alla dessa rubriker. Att hon inget hellre vill än att få igång denna debatt. Att hon inget hellre vill än att folk skall prata om henne.
    Allt det här hemlighetsmakeriet är för att få folk intresserade utav henne och hennes examensutställning.
    Om hennes avsikter vore något annat hade hon inte valt det "ämne" hon valt, inte valt att genomföra sin performance. Inte hållit inne med information och varit "tyst" i media.
    För om allt nu går vägen för henne så är hon rikskändis, och får säkert ett litet stipendium.
blog comments powered by Disqus