Jag har länge nu funderat över min ork, som försvann någonstans i åttonde klass. Innan dess spelade jag piano, vilket jag började med när jag var blott en liten parvel, jag läste mitt omöjliga hemspråk (persiska), jag var så  bra på spanska att spanskläraren till sist aldrig lät mig svara när han ställde en fråga till hela klassen (ni vet, socialism, alla måste få en chans) och så vidare. I åttan rev jag också ett terminsbetyg för att jag fått ett vg, minns jag rätt hade jag mvg i alla ämnen utom just det samt slöjd (vg) och idrott så klart. Jag var den där typiska duktiga flickan, faktum är att jag aldrig behövde plugga. Jag kunde sova mig genom lektioner och få mvgn, inte för att jag var favoriserad utan för att jag var grym.

Sedan började jag gymnasiet och fick kämpa, kämpa som fa-an, men jag fick ändå bara mvgn. Problemet? Jag har aldrig fullföljt någonting. Jag tvingades i samband med mitt totala psykbryt, som tog mig till behandlingshem, hoppa av den konventionella grundskolan och läsa in de tre kärnämnena samt historia på behandlingshemmets egna skolverksamhet – det var för övrigt hela utbudet av kurser. Sedermera hoppade jag även av gymnasiet, inte till följd av ett psykbryt – på grund av orken. Orken sinar än idag. Jag kan aldrig motivera mig till att göra någonting för sakens skull, det måste finnas ett skäl, en vinst, någon morot bakom det – och den måste vara kortsiktig. Jag kan alltså inte gå ut och promenera för att det i längden ökar mitt välbefinnande, jag kan inte städa lite för att hålla rent. Nej, jag går ut för att handla och jag städar om någon ska komma hit, eller som igår för att katten kastrerats och behöver ha det rent. Innan dess hade det inte dammsugits på jag vet inte hur länge, en månad eller mer kanske?

Jag tror att en del av problemet är att Gangstermannen ”drar ner” mig, det handlar alltså delvis om min rädsla för ens en stunds ensamhet. Jag avskyr att gå någonstans själv, att gå på affären tar emot som ett rostigt gångjärn och jag undviker det många gånger helt. Jag känner mig uttittad, jag känner mig utanför, jag känner mig fel om inte Gangstermannen är med. Men sedan är jag också lat, jag orkar helt enkelt inte göra någonting.

Beror detta på att jag är understimulerad? Det är nämligen vad jag tror, att ju mer jag får göra desto mer orkar jag göra. För just nu gör jag ingenting bortsett praktiken, och den är för uttröttande, att stå i åtta timmar tär i varje fall på mig tillräckligt för att jag inte alltid ska orka diska efter maten, göra en matlåda eller duscha. Jag har blivit en fet, understimulerad och därmed lat, intellektuellt bakåtsträvande gnällis.

Läs även

• Att vara ett misslyckande. (12)
• Samboskap, trauman och värdelöshet (5)
• Förstämd Fall (0)
• Fall om Magelungen, Del 2 (4)
• Fall har landat på botten (1)