Några notat
Eftersom jag själv åter hejdlöst men passivt tycks obenägen att få ur mig något som helst av värde, vänder jag mig med vårfrusna händer och kaffeintegrerad rökandedräkt mot er andra som dessa sinnesomvälvande väderomslag till trots lyckas uppdatera världen med ordspyor och visdom.
Av en ren händelse trillade jag över den här artikeln i Aftonbladet. Det är en intervju med författaren Michael Greenberg som har skrivit boken ”Den dagen min dotter blev galen”, i vilken hans dotter Sallys liv med bipolär sjukdom typ 1 skildras. Jag ställer mig lite tveksam till boken; kanske för att den är amerikansk och säkerligen dramatiserad à la faktion, och jag reagerar lite på den svenska titeln då originalet heter ”Hurry down sunshine” – fast å andra sidan finns det väl ingen anledning att hymla, tänker jag samtidigt. Och det är bra att det på senare tid har kommit fler och fler skildringar ur olika perspektiv av bipolär sjukdom, då detta har varit ett eftersatt område länge. Artikeln i Aftonbladet är i alla fall läsvärd, så läs den gärna.
Jag ogillar egentligen att tala om känslor, psykiatriska diagnoser och symtom på basis av kön. Men jag funderar faktiskt ibland på varför det är så att det är så extremt få män som bloggar eller på andra sätt skriver om sitt känsloliv kontra erfarenheter av psykiatrisk vård eller terapi. Visst kan det väl vara så att behoven ter sig annorlunda, kanske också att de får olika utlopp, och kanske är det också så att fler män skulle våga bejaka och förmedla sina känslor i större utsträckning om det talades mer om detta. Jag vet inte.
Jag blev i alla fall jätteglad när jag hittade den här bloggen, som är skriven av en 28-årig kille som sedan tonåren har haft maniska och depressiva och episoder. Eftersom det finns så få skildringar, på tal om det här med just manliga respektive kvinnliga erfarenheter, rekommanderar jag verkligen läsning av inläggen ”It’s my life” och ”Vinter 07_08”. Som skribenten påpekar finns det mycket okunskap om bipolär sjukdom och kanske framför allt de (hypo)maniska inslagen, och det är viktigt att man kan prata om det här och känna att det inte är något att skämmas över.
Hanna Fridén har skrivit ett inlägg om beröring och Asperger. Det är vanligt förekommande för personer med Asperger att beröring väcker obehag. Jag är inte helt med på hur Fridén resonerar kring diagnoser och att människor säger ”Det måste verkligen vara skönt nu när du vet varför du är som du är”- det är inget jag har stött på- snarare ser jag diagnosen som ett medicinskt redskap och hur man sedan till sin omgivning förmedlar att man inte klarar av vissa situationer, där tycker jag att man kan tala om preferenser och inte diagnosspecifika faktum. Men jag håller med om att beröring- att skaka i hand, att kindpuss och kramas är en stor del av vår kultur- och har man svårt för detta får man med tiden hitta strategier för att hantera det. Det är lättare sagt än gjort, men man måste fråga sig vad som är värst: att avböja en kram eller handskakning med en vinkning och säga ”Nej tack, jag hälsar så här” eller att under stor pest och pina genomföra momentet. Om det får komma på individens eget initiativ är jag övertygad om att träning genom exponering kan ge resultat. Mymlan skriver en uppföljande text till Fridéns inlägg och konstaterar att det handlar om att förstå hur man fungerar, och även Trollhare är inne på ett liknande spår.
Bloggtips: Tant Rach- Anna Kettner i Aftonbladet idag, Blingbling- Nötter och créme, Galatea, Skriverier- Som en boomerang, Agenda- Vad är en digitalbög?,
Slutligen ett stort grattis till Trollhare – Immanuel Brändemo – som fått rätt av Kammarätten i fråga om namnbyte. Förhoppningvis kan vi nu, även om Skatteverket överklagar, få till stånd en ändring av namnlagen så att inget namn blir knutet till ett visst kön.
Utbildningsradion gör TV-serie om psykisk ohälsa
Att göra en anorektiker
Dagens Boye
Internet – ett nytt sätt att uttrycka psykisk ohälsa: föreläsning
