Home » Psyks psykoser

En av de andra. Eller kanske de tredje?

17 maj 2009 av Jonas Alvunger (Psyk) View Comments

Via Bloggvärldsbloggen: På måndag klockan 10-16 sänder Sveriges Radio P3 ett Brunchrapporten special , sex timmars direktsändning om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning. Dom uppmanar bloggare att blogga på temat, ”Dom andra”. Här har jag skrivit lite på temat:



Det är svårt att få andra människor att förstå känslan
av att vara utanför, för att den är så subjektiv. Jag skulle väl egentligen kunna peka på ett antal händelser i mitt liv som symboliserar en viss form av utanförskap, som angränsar till intolerans och kanske mobbning; faktiskt skulle jag kunna peka stora delar av hela den här bloggen – men just i den här situationen känns det mer relevant att titta närmare på det som handlar om självbild och identitet. Jag tror nämligen att stora delar av hur vi placerar oss själva i gemenskaper bland annat handlar om vår egen inre sfär och upplevelsen av oss själva.

Jag har blivit härdad av livet, men inte i den bemärkelsen att jag har blivit hårdhudad och kall. Det har varit mycket som har varit jobbigt och mindre bra, men en del saker är rätt nöjd med. Jag har lärt mig att se att jag gör mig bra eller dåligt i vissa situationer, och vissa saker utsätter jag mig inte längre för. Många skulle nog säga att det har med åldern att göra. Andra skulle kanske säga att jag har blivit negativ och bitter, vissa menar nog att jag har hittat mig själv. Jag ser mig själv under mina bättre stunder som en  realist, och jag försöker väl som de flesta att ha en positiv inställning till livet även om jag inte alltid klarar av det.

Och vad vet jag. Vad andra drar för slutsatser om mig kan jag påverka i mindre utsträckning, men det vore en lögn att säga att allting som är runt omkring mig till fullo beror på hur jag har hanterat kriser, svåra situationer, relationer, mina yrken eller livet i största allmänhet. Inom gränserna för livet finns det nämligen faktorer som står utom vår kontroll: sjukdom, död, andra människor, att bli lämnad, bortvald och i många fall också vår egen sorg och besvikelse. Naturligtvis kan detta leda till att man upplever att man är utanför. Men det kan också – vid tillfällens infall – leda till att man närmar sig männskor. Genom detta blir vi färgade av annat än bara vår egen inställning; mitt liv är inte bara mitt och man inte bara ser sig själv som sitt eget ansvar blir livet enklare att hantera. Även när man gentemot de som finns i omgivningen försöker att utöva detta. Här finns det möjlighet för utanförskap att förvandlas till innanförskap, men så enkelt är det tyvärr inte alltid.

Jag är inte skuldfri inför hur jag är och vem jag har varit, men mina skuldkänslor har minskat. Och kanske är jag en av de andra, nu som då, men jag ser inte det att höra till som den ultimata lyckan i livet eller som något man nödvändigtvis och absolut i alla livets skeden och situationer måste göra. Men jag vill inte heller förenkla det och säga att det handlar om att jag väljer och har valt att vara en av de andra. För kanske är jag en av de tredje? Jag väljer ju att vara jag – vad kan jag annars göra – och om detta nu innebär en form av annorlundaskap som andra retar sig på så får ju det stå för dem. Men att komma dit, där man vägrar att låta andras negativa bild, och för den sakens skulle sin egen, ta alltför stor plats är en ganska lång och svår resa och naturligtvis i vissa lägen en väg kantrad av besvikelse och för min egen del – ett utpräglat självhat som jag fortfarande tampas med. Ibland får det näring. Ibland dör det en smula.

Jag faller ofta tillbaka in i gamla beteenden och tänk men det fungerar enklare. Jag vet ju mer hur jag är, och mitt behov av att alltid behöva definiera mig själv och spegla mig i omgivningen har också minskat. Någonstans där tar också min egen förståelse och förlåtelse av mig själv sin början.

Första, andra, tredje.

Bloggat
: Göran, Fredric, Smulan, Nina, J.N, Hemligamorsan, MK, Elsymaskinen, Mymlan, Julia Skott, Åsiktstorped och Trollhare. På detta tema och om att hitta gemenskap på internet vill jag även rekommendera ”The Critics” ”Bloggen som spegelbild” och ”Dagens” Ord

Läs även

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • HealthRanker
  • StumbleUpon
  • Tumblr
  • Är helt slut efter innebandyn så jag orkar inte sväva ut i varför det här var SYNNERLIGEN läsvärt & varför det är en del till att du är en genomwunderschön människa. Jag nöjer mig därför med ett: Pöss på dig, gubben!
  • Tack köra och många pössar tillbaka!!! Jag vill också vara slut efter innebandy! Eller kanske inte. Men innebandy har helt klart sina fördelar, även om det är en bollsport.
  • "mitt behov av att alltid behöva definiera mig själv och spegla mig i omgivningen har också minskat. Någonstans där tar också min egen förståelse och förlåtelse av mig själv sin början."

    Kan det vara så att just den egna förståelsen och förlåtelsen egentligen är början till slutet, för behovet att alltid definiera sig själv och spegla sig i omgivningen, tänker jag.

    Att det kan handla om en slags försoning, efter att nästan alltid ha upplevt sig som separerad och utanför. Att själva innanförskapet (då ser jag det som att du är i dig själv, inte enbart i relationen till andra, utan just till dig själv)kan vara en fristad att bottna i. Ett ställe där man kan komma mer till ro med den man är, utan för mycket intrång och distraktion utifrån.

    Att det i förlängningen kan leda till att man utifrån egna villkor kan möta sin omvärld, i lagoma doser. Så att man kan fortsätta sin egen resa och under den resan, öppna eller stänga dörren, helt beroende på det individuella behovet och rätten att ta hand om sig. Utan skuld och känsla av utanförskap. Eller i alla fall kanske lite mindre av just det.
  • Tack snälla vännen för din fina kommentar. Jo, det kan nog vara så, och på det sättet behöver man inte alltid sträva efter att bekräfta sig i andra. Det kanske inte alltid går. Naturligtvis kan det vara en sorg att känna att man inte passar in, men har man en medvetenhet kring sin egen person så blir det mindre smärtsamt. Då tror jag också att man tenderar att söka sig "rätt". :)
  • Tack för att du delar med dig av dina upplevelser och funderingar, tack! En eloge för tipset om P3s uppmaning också, självklart hakade även jag på att skriva under den rubriken!*

    Keep up the good work!
    /Annie

    * http://annieellen.blogspot.com/2009/05/da-var-j...
  • Hej Annie! Tack snälla du, vad roligt! Tack för länken, jag ska läsa. :)
  • gw
    Tack för din fina berättelse. Blir rörd över att det finns människor som du. Du delar generöst med dig av dina personliga erfarenheter och tankar. Någon klok gumma har sagt "att det mest intima är det mest allmän giltiga". Jag känner igen mycket av det du skriver men jag skulle inte sjäv kunna beskriva det. Det kräver mycket arbete för att få den insikten som du har.
    Skam och skuld är två elaka demoner som tar för stort utrymme ibland. Jag tror att det krävs ett samvete för att de ska få fäste. Upplevelsen av att inte vara helt OK i sin omgivnings ögon kräver en utvecklad känslighet. För det mesta är det goda egenskaper - men får man för mycket känlsighet, skam och skuld blir det jobbigt. Lagom är bäst. Du beskriver så väl hur du förändrat dig för att få balans. Än en gång -Tack för att du delar med dig!
  • Jag kan bara tacka varmt för ditt fina svar. Om det kan vara någon till hjälp eller ändra/bekräfta en och annan tanke blir jag bara glad. Jag tror väl generellt att man i längden har mer att vinna på att acceptera sig själv som den man är, även om det i vissa situationer naturligtvis finns goda anledningar att ifrågasätta sig själv också. Finns väl inga enkla svar egentligen, men på ett sätt kan man aldrig kompromissa med sig själv. Tack igen och kram!
  • Det där med att öht låta andra människors åsikter om en prägla ens självbild... det är en sån sak jag inte förstår. Kan du förklara det?
  • Det är något jag har utövat länge i livet. För min egen del har det handlat om att jag har haft en dålig självbild som jag inte orkat eller velat stå upp för, för att jag har tyckt att den är värdelös. Så kan det fortfarande vara i vissa lägen.
blog comments powered by Disqus