Home » Debatt

För jag är väl ingen alkoholist?

9 juni 2009 av Jonas Alvunger (Psyk) View Comments

Alla har någon slags relation till alkohol. Den relationen, som varje människa helt unikt bär inom sig, vill jag inte kritisera. Däremot kan jag tala för mig själv och säga att min relation till alkoholen mer handlar om den relation jag har till mig själv, än om något annat.

Vad tänker jag på när jag hör ordet alkohol, och varför super jag mig ibland packad? Min första tanke är ordet flykt. Det kan ibland vara ett högst depressivt och destruktivt förfarande, att låta en drog upplösa sinnena, även om den hemtrevliga tanken är att man ska ha det mysigt i godan och gemen ro. Men jag vill inte förenas i några större sociala sammanhang med alkoholen. Inte som regel och inte under de omständigheterna. Och jag måste dra min gräns.

Jag vill ibland bort. Bort från denna inramning och från världen. Det har jag ett behov av. Känner att jag inte hör till eller hemma någonstans, låt mig vara liten. Ensamhetskänslorna blir större än vad jag mäktar med – jag kapitulerar i mindervärde och sorg över mig själv – och trots att jag vet att ångesten mer eller mindre är ständigt närvarande, fast inte i sig inte är farlig, så gör jag mitt val.

Jag super te’at.

Det handlar om mindervärde men jag känner inte att jag belönar mig själv när jag dricker. Jag drar mig undan i litenheten, bort från den värdsliga skammen. Fast kanske är det just det som är belöningen? Jag vet att det inte är jag. Jag vet ju aldrig vad som är jag och om du frågar får du inget vettigt svar, och nej, jag kan ju inte göra någon annan än mig själv klokare. Och det måste få finnas tillfällen då jag inte måste vara jag, hur ska jag annars vara?

Jag dricker ett par-tre gånger i månaden. Kanske lite oftare sommartid. Det är min gräns, av mig uppsatt. Och jag dricker inte ett glas vin eller en öl. Det kan jag inte. Dålig karaktär och hyfs kanske och javisst – men jag tackar som regel nej om det bara är det som bjuds. Jag vet vad som triggar, också till viss mån hur jag ska undvika en katastrof. Jag måste ha kontroll. Kontroll i min flykt. Och den får inte äga rum för ofta för då vet jag vad som händer. Eller nej, det är ju just det jag inte vet.

Kanske tillhör jag de som har haft tur. För jag är väl ingen alkoholist? Kanske har jag bara en krass, taskig och självisk syn på det här med alkohol. Men jag bryr mig om andra när de berättar hur de mår och har det, på ett ärligt sätt. Jag vet att vi behöver en bättre missbrukarvård och jag ser människor; jag vet att det finns genetiska faktorer, levande livsöden och olika förutsättningar att orka och klara av. Det finns saker att uträtta. Och jag kan säkert bättra mig. Men jag tror inte på några förbud. När det gäller alkohol måste alla dra sin gräns, i den mån de kan.

Denna gräns står i första hand inte i relation till promille eller tysklandsfärjor. Den står i relation till oss själva, och i vår egen in- och utförsel av oss själva i världen . I våra självvärden.

—

Veckans tema på Bloggvärldsbloggen är ”alkohol”. Om du också skriver på temat, droppa en länk i kommentarerna där. Andra som hittills har skrivit är Max P, och även Dagens Ord hänger med på ett hörn.

*edit 20090610* Det är många skriver tankeväckande om det här. Läs gärna Bortom Horisiontens, Sjumilaklivs och Trollhares bidrag, vill du ha fler tips så gå in på Bloggvärldsbloggen.

*edit 20090611* Witchbitch, Utbloggad

Läs även

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • HealthRanker
  • StumbleUpon
  • Tumblr
  • p-o
    Det är absolut precis så. Det var svårt att fiska fram några fördelar men de finns och den största av dem heter nog utbildning, för just genom att kunna komma till fördelarna och väga dessa kan måste du gå genom nackdelarna och väga dessa. Bilden blir väldigt tydlig.
  • Jonas...ja det här kan bli känsligt när man väl har utvecklat en problematik. Så mycket skadad tillit som förstör och tar tid att läka. Precis som när det gäller otrohet...Ja, du vet, min vän. Jag har ju pratat med dig om det här ( vi har pratat med varandra) och i vissa fall när jag varit riktigt, riktig nere. Du har hjälpt mig oerhört med detta.

    För den som som har levt, eller lever i det, är det rent vetenskapliga inte särskilt prioriterat. Därmed menar jag inte att förringa att även den biten kan vara viktig, i vissa sammanhang. Men det personliga och privata traumat, kan man aldrig mäta. I sådana lägen är en vän det bästa läkningen.

    Du är en sådan.

    Värme och kärlek till dig!
  • p-o
    Hah, nu förstår jag din ståndpunkt bättre.
    Jag tycker inte alls alkohol är speciellt lyckat. Det blir heller inte bättre av att var problem, vara impulsiv eller ha ADHD - ADD. Det är ungefär vad jag har noterat rent personligen och vetenskapligt. De andra exemplen är inte alls någon ironi eller något åt det hållet, det är fullständigt sannt, men för att nå den sanningen att det kan stämma i mindre än 00,1 procent av fallen så måste man också se de övriga. Det är min poäng, hela min poäng och inget annat än just det.

    Jag tänke att de kunde skrivas om alkoholens bevisade fördelar med tanke på vilket helvetes motstånd det väcker när man bara säger som det är att alkohol ofta inte är speciellt bra när man har problem. När dessa sedan jämförs finns det kanske inte alls så mycket att säga mer än att konstatera faktum. Tänkte faktiskt inte blogga om det och är fortfarande inte klar över det. tycker det är mer material några tidningsartiklar.
  • Fördelar och fördelar...bara för att något i något vetenskapligt sammanhang framgår som en fördel, så betyder inte det att det gäller i alla livets lägen.
  • Jag kan tala för mig...

    Efter många år av destruktivt drickande, har jag åtminstone skaffat mig en egen erfarenhet. Den må visserligen inte vara särskilt vetenskaplig. Men värdefull för mig och kanske några andra. Jag har inga leverskador, inga andra symtom på att nervceller eller annat som finns i huvudet på mig har påverkats så att det märks. Sen är det klart att det handlar om individuella förutsättningar och naturligtvis hur ofta och hur mycket man dricker.

    Under hela den period jag drack mer än vad som var hälsosamt för mig, bar jag med mig vetskapen om att jag var destruktiv. Jag försvarade mitt drickande på olika sätt, för i vissa fall var det faktiskt en slags livräddare, hur konstigt det än kan låta. Men jag var livrädd för hur resan skulle kunna sluta. För mig handlade det inte om förnekelse inåt, snarare utåt. Eftersom skammen var det värsta. När jag slutade skämmas, var det en befrielse på många plan.

    I min familj bl a finns det andra människor med ännu längre tid av missbruk. Människor som utan hjälp utifrån, har tagit sig förbi det destruktiva och idag väl klarar av att hantera alkoholen "måttligt".

    Jag har personligen fått oerhörd hjälp med mitt eget farliga drickande, sen jag blev diagnostiserad med ADHD. När jag började medicinera med Concerta, minskade mitt missbruk dramatiskt, faktiskt av sig själv. Idag kan jag dricka "socialt". Jag kan även ta mig en fylla om jag känner för det. För det bär inte iväg med mig på samma sätt som tidigare. Men jag vet att jag fortfarande är i riskzonen och tar ingenting för givet.

    Jag tror inte heller att kombinationen av alkohol och i synnerhet vissa mediciner är särskilt lämplig. Ibland kan den vara direkt skadlig och till och med bli livshotande.
  • Jag tror att det är många som känner igen sig i vad du berättar. Sedan tror jag att olika människor har kommit fram till olika förhållningssätt, som jag varit inne på tidigare. Vissa rör inte alkoholen, för att de inte kan. Andra kanske förhåller sig som du, dricker någon gång ibland, har en kontroll, men de är kanske rädda att prata om det. Det finns en stor skambild och rädsla här, framför allt om man har haft uttalade alkoholproblem som kanske fört mig sig andra problem. Det är nästan så att det är värre att, som vissa kallar det "ta ett återfall" än att vara otrogen. Kram!
  • Jomenvisst är jag medveten om att verkligheten ofta kan vara oerhört provocerande för de som inte vill veta av den. Alkohol gjorde gör inte bara mig ganska så nyfiken på varför det är så viktigt att inte ta till sig delar av vad vetenskapen säger mycket tydligt och stringent.

    Tack vare att den ädla-bloggen ( gör korsteknet) blev utpekad som något antialkoholmaffiosoplace tänkte jag i all munkvänlig buddhdallrighet också påvisa andra sidor av exakt samma kopek. Tror inte världen behöver vara så svartvit även om det verkar underlätta för en del på kort sikt.

    -tror du inte att alkohol kan rädda liv?
    -tror du inte att alkohol kan rädda hjärnceller?

    jag accepterar nämligen vadslagning i frågan och slår aldrig vad om jag inte är säker på att vinna så vad säger du. verkligheten kärleken eller sanningen? Svara jag förstår inte så är du alltid på den säkra sidan och skjuter över problematiken, eller varför inte ställa en fråga? Rent vetenskapligt är resonemanget ovan tämligen glasklart även om du säger att du inte förstår. Sho bah.

    De som verkligen är i en destruktiv kramp med alkohol ser nog oftast inga övervägande brister med det, vilket rent logiskt sett, ganska väl förklarar varför de fortsätter med alkohol trotts att allt han gå åt helvete. Eller jag kanske ska vänta med de vetenskapliga beläggen för att en del kan känna sig kränkta av verkligheten och dess breda underlag
  • Jag får inte ihop hur du resonerar eller om du är ironisk. Du skriver själv i inlägget du refererar till, att du anser att personer som medicinerar mot ADHD inte bör dricka alkohol. Om du vill skriva om viss vetenskap och hänvisa till forskning så gör det, men alkohol och mediciner/andra droger i för hög dos är väl som regel inget särskilt lyckat koncept i de flesta avseenden...

    Jag tror att de som är i destruktiv kamp med alkoholen ser massor av brister. Men det här bara vad jag tror, och jag tycker att folk kan tala för sig själva.
  • Hmmm.
    Säger som trollhare vissa har det redan i sig, drullerputtenuttigirättframhetstratten.

    Saknar egentligen något djupare personlig relation till alkohol men blir ganska intresserad när vi börjar skriva om fakta i ärendet och ser hur oerhört kontroversiellt det kan uppfattas att bara säga några vetenskapliga sanningar om alkohol och dess effekter. Minst sagt fascinerande och några till artiklar är på väg i ämnet tack vare just det märkliga mothugget. Tack för inspirationen och tipset om att flera skriver om det just nu ska skrapa samman mig och ställa samman några artiklar i ämnet.

    Nått skit blir det väl förutom den redan färdiga artikeln: http://adhd-npf.com/alkohol-och-adhd/

    Tänkte mera något i stilen av
    -de vetenskapliga beläggen för att du kan få mer hjärnceller av alkohol
    -de perfekta och nyttiga alkoholdryckerna, en saklig rekommendation
    -hur och när alkohol räddar liv
    vad tror du om det, kan det vara något?
  • De där rubrikerna är ju väldigt provocerande enligt mig, det beror ju på vad du vill få fram och hur pass öppen du vill inför att folk kan missförstå dig.

    Läste ditt inlägg. Om man inte tycker att man kan hantera alkohol på ett sätt som är hållbart ska man låta bli, den definitionen måste man själv göra. Paralleller till rena psykiska besvär är ibland relevanta och ska då tittas på närmare på, ibland kanske inte. Vet av personlig erfarenhet många som fått bukt med sitt destruktiva och socialt förstörande drickande genom att få hjälp av psykiatrin - vissa har slutat dricka helt, andra dricker så att säga "normalt" efter att få hjälp med antidepp, terapi, omtanke, uppföljning osv.

    Under perioder då man överkonsumerar alkohol, tror jag detta i många fall tyder på depression. Tror att många med alkoholproblematik behöver få sin depression behandlad och bli sedda i den.
  • Det mäktiga med alkoholen är att den är så stark. För som du skriver...nästan alla har en relation till den på ett eller annat sätt. För några är den enbart till glädje. För många är den ett orosmoln, ett tvång, en skräck, ett helvete.

    Men det är svårt att leva i ett samhälle som vårt, utan att förhålla sig till den på något vis. Den finns ju nästan överallt.

    Och vem eller vad är en alkoholist?

    Jag vet inte om det är så viktigt att få en definition på det utifrån. När jag utgår från min egna erfarenheter, så är det inte det som står i fokus. Klart jag har funderat över utifall jag skulle kunna bli en "sådan". Jag har ju också det genetiska med mig i bagaget.

    Jag har även ställt mig själv mot väggen. Men det gick i faser. Jag gömde mig bakom en fasad av excentricitet, lite kulturellt vindrickarsnobberi, eller typ "jag vet min gräns, men super gärna till då och då", i synnerhet när "maten kräva dessa drycker". Kanske efter en hård dags arbete, för att "varva ner".

    För mig var det nog i de flesta fallen en fråga om att skapa ett berättigande. Vilket i sig kom sig ur den rådande synen på drickandet.

    När det hela sen gick överstyr och inte längre enbart var trevligt, eller nån slags lättnad, när familjen blev bekymrad, ledsen och arg och min ångest mångdubblades efter umgänget med flaskan, var det ett tag antingen eller som gällde. Gränserna och den kontroll jag inbillat mig att jag hade, var borta.

    Tolvstegsprogrammet som jag en gång ville tro på, med allt vad det innebar, funkade enbart som ett första möjligt halmstrå. Men för mig var det inget som bar. Där blev jag tvärtom, ja du vet...obstinat. Peka åt mig mot söder om du vill vara säker på att jag ska gå mot norr...

    I ovan nämnda program blev jag uppmanad (!) att kalla mig "alkoholist". Jag fick veta att jag aldrig mer skulle kunna lukta på en lättöl, ens en gång. I dag vet jag att just det, inte är sant. Det här med absolutism, total nykterhet resten av livet, kanske gäller vissa. Men det gäller inte mig. Jag har dessutom ett flertal andra människor som referens, när det handlar om det här. Så frågan kvarstår. Vem är alkoholist?

    Det är nog som du skriver, tror jag. Man får skaffa sitt eget förhållningssätt, helt enkelt. Ja, helt enkelt är det kanske inte alla gånger. Vägen dit är lång för många.

    Dock är jag övertygad om att varken jag, eller någon annan, har mandat att klassificera en annan människas dryckesvanor. Det är förmätet på något vis. För mig är det verkligt viktiga i sammanhanget att synliggöra den skuld och skam som nästan alltid förvärrar, för den som kanske inte hittat det allmängiltigt "måttliga".

    Jag hörde ofta, "det är nog ingen fara, så länge du inte sitter på kammaren och dricker". Som om det skulle vara mindre riskabelt att dricka socialt...

    Väldigt berättigat och bra inlägg, hursomhelst. Viktiga kommentarer dessutom.

    Kärlek till dig min vän!
  • Den här kommentaren borde du göra ett inlägg om, vännen. Å andra sidan har du skrivit så många bra inlägg på detta tema innan, men det känns som att du får fram något speciellt ovan. Framför allt behöver vi slå död på det där med att det ska skulle vara finare att dricka i sociala sammanhang. Varför det? Alkoholen som "substans" är lika skadlig i bägge sammanhang.

    Vi har visserligen människor omkring oss om när vi dricker socialt. Men om vi tänker efter lite, så kan vi sorgligt konstatera att det sannerligen inte är någon garanti för att vi ska bli mer omhändertagna, om nu något skulle hända. Det kan hända saker, fysiskt och psykiskt. Och att bli hemskickad i en taxi, med ett "Ryck upp dig" - "Skärp dig!" - "Nu får det fan vara nog!" - är det omtanke? Snarare tenderar det att bli konflikter och missförstånd.

    Med detta sagt vill jag inte säga att det är bra att dricka i sin ensamhet, heller. En tanke, bara...

    Kärlek!
  • Min pappa är alkoholist och jag vet att jag har det i genen. Jag är ju så vansinnigt lik min pappa. Min farfar var det också och min farbror. Däremot kan jag inte blogga om hur det är att växa upp med en alkoholiserad förälder och släkt. Pappa blir så ledsen då. Han läser ju min blogg. Fast jag har faktiskt nämnt det en gång i förbifarten. http://blingbling.webblogg.se/2007/june/ett-fod...

    Pappa blir också väldigt orolig om jag skriver på min blogg att jag festar, vilket jag ibland gör. Så jag undviker det med.
  • Tack för länken. Jag förstår och respekterar hur du känner. Och tycker inte du ska känna någon skam. Som skrivet, min egen relation till alkoholen är väl tämligen fucked up på många vis... Finns en anledning till att jag är funtad på det viset. Också något slags val.

    Jag har väl varit inne någon gång innan på hur andra i min familj hanterar alkoholen också, här i bloggen. Ser det inte som min sak dock, även om det är nära släkt. Jag väljer - för min del - att inte skriva om det, även om det i ilskan har slunkit ur mig vissa saker innan. Ska läsa. Kram

    *edit* och nu läste jag. det var kort. men jättefint :)
  • Jag hakade på. Skrev lite om mitt alkoholmissbruk här: http://osynligt.blogspot.com/2009/06/mitt-liv-s...

    Alkohol... det är den värsta drogen, jag lovar!
  • Tack Puffan, ska läsa.
  • Ja, vad är väl sämre än en fylla? Antagligen en burk Stesolid som missbrukas men inte luktar sprit. Personligen anser jag att svenskar i gemen aldrig fått lärdom i hur man brukar alkohol. Allt med alkohol är fult, förnedrande, svagt och dessutom förstörande. Om du skulle överföra samma destruktiva bild som du sedan barnsben blivit matad med om alkohol skulle detta, oavsett vad det var, också drivit dig till ångest och vansinne.

    Själv har jag varit alltför berusad tre gånger i mitt nu 53:åriga liv, anledninge till varför jag inte vill bli packad är för då tappar jag kontrollen och jag vill inte tappa bort den. Den är alltför viktig för mig. Om jag tappar den försvinner min självkänsla och då mår jag dåligt.
  • Jag tänker att vi måste utveckla ett hållbart förhållningssätt till alkoholen. Jag uppmanar varken mig själv eller någon annan att skada sig själva. Men ett förbud hade haft motsatt effekt på mig personligen.

    Blir glad av att höra om människor som har en för dem fungerande relation till alkohol. Men som det kan sabba för andra. För jävligt.
blog comments powered by Disqus