De psyksjuka bögarna
Via Facebook får jag information om den kommande studien ”Mental health in the Transgender Community”. Jag läser igenom mål och syfte med studien. Det handlar om självskadebeteende hos transpersoner, dels att kartlägga men även att se hur mycket vikt som läggs vid detta vid en könskorrigeringsprocess, och om det är så att det bromsar genomförandet. Studien handlar även om transexualism och suicid.
Jag googlar ”psykisk ohälsa homosexuella” och hittar den här sammanställningen, som är ett referat av två stycken undersökningar: ”Psykisk ohälsa, självmordstankar och självmordsförsök bland homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt) – resultat från två svenska undersökningar”. Sammanställningen har skrivits av personal i från Folkhälsoinstitutet och publicerades i tidskriften Suicidologi 2007. Studien jämför systematiskt olika psykiska ohälsofaktorer bland hbt-personer ställt mot resten av befolkningen. Vad gäller både självmordstankar och självmordförsök, det som kanske är mest anmärkningsvärt, visar studien att detta är dubbelt så vanligt bland homo- och bisexuella jämfört mot resten av befolkningen.
Man kan ju fråga sig varför. Så här skriver utredarna på Folkhälsoinstitutet i sammanfattningen:
Då det inte finns belägg för att hälsoproblem bland homo- och bisexuella har samband med genetiska eller biologiska faktorer är det rimligt att söka förklaringar i det omgivande samhället, såsom majoritetens skepsis till och negativa särbehandling av icke-heterosexuella samlevnadsformer, men också hot, övergrepp, social utstötning och diskriminering.
Jag tycker att det är hög tid att även diskturera klimatet inom själva HBT-rörelsen, och inte bara hänvisa till yttre faktorer, även om det säkerligen finns många svar att inhämta därifrån. Häromdagen trillade jag över den här texten av Niklas Hellgren, citat:
Vi påverkas av allt vi ser. Bögporren, SM-kulturen och offentliga läderbögerier gick i spetsen för den baklängesmarsch in i heterovärldens maktordningar som har resulterat i alla dessa stereotypa bögar jag möter på Libra och Side-Track, på Torget och Mälarpaviljongen och Göken och SLM och… Rutiga kortärmsskjortor, kort hår, platta magar, dyra jeans och ytliga samtalsämnen står mig upp i halsen. Jag kan inte skilja Thomas från Andreas från Stefan från Johan och snälla, snälla, snälla: Kan jag inte få byta bort er? Kan ni inte bli de bortbytingar som bögar var förr? Kan ni inte försöka vara lite, lite subversiva? Måste ni rösta på Moderaterna hela bunten? Drömma om radhus? Sola i Sitges? Det är lika långtråkigt att betrakta er som den femtielfte bögrullen med Den Stränge Militären.
Även om jag tycker att Niklas Hellgren drar resonemanget om bögporr lite för långt finns det i hans text mycket som manar till en eftertanke och i mitt fall även självreflektion. Inte minst tycker jag att vi måste fråga oss om det finns en utveckling av en självnedbrytande livsstil inom gayvärlden, som kan innebära en risk för ökad psykisk ohälsa. Det är också intressant, att som Hellgren, titta på klyftan mellan bögar och transpersoner - klyftan och transfobin som bara blivit större på grund av det machoideal som utvecklats i bögvärlden.
Det kommer nog dröja länge innan vi får ett tillförlitligt svar på varför de psykiska ohälsofaktorerna är så mycket högre bland hbt-personer. Men vi har alla rätten att spekulera. Visst finns det frågor som rör den sociala miljön som är mycket tongivande, som Folkhälsoinstitutet skriver. Och notera att jag här inte hänvisar till någon forskning, men själv tror jag att homo, bi- och transexualism är genetiskt betingat och att det kan finnas en medfödd emotionell instabilitet eller svaghet. Exakt vad vet jag inte. Jag säger inte att man ska likna det vid en sjukdom, och absolut inte att man ska bota det, men det är vad jag tror.
Melodifestivalen 2010: Psykbryt diagnostiserar
”Internet kan rädda liv”
Utbildningsradion gör TV-serie om psykisk ohälsa
Att göra en anorektiker
Dagens Boye
