Den gudabenådade och skogsdunkla underbarheten
Ni får stå ut med att jag är lite fåordig. Jag har ju faktiskt flyttat norröver och man vet ju aldrig vad det kan få för konsekvenser; jag som på många sätt och vis är van vid mer sydliga breddgrader. Det tar nog tid innan jag acklimatiserar mig till detta nya klimat. Däremot har jag noterat att navigationsförmågan, den tycks stockholmarna ha lånat ifrån sydeuropa, i alla fall försöker de lite sådär lamt och halvhjärtat – med blandat resultat i fråga om trovärdighet.
Ponera följande: en skjortnisse, med divalatten i vänsternäven och iFånen i den andra, på hetstigt strosande fot längs med Drottninggatan. En trendsäkert bögig approach. Ja, det är faktiskt så. Och det är väl klart han ska fram, eller? I alla fall bör man hålla sig duktigt undan hans framfart för att slippa få något snäsigt och uppsuckat levererat i ansiktet. Men varför gör han sig så bred? Är han väsentlig?
Det är ju rätt enkelt att försvinna i mängden här. Det är väl det folk gillar med storstäder, även om jag inte tycker att Stockholm känns tillräckligt stort i det avseendet. Och visst kan man ju välja att smyga i hörnen och längs fasaderna, dock är det klassikern som är mest välfungerande: att gömma sig bakom solglasögon, spänna ut armbågarna i folksamlingar och att ge fan i vad som finns framför en – det är bara att göra som alla andra. Som skjortnissen. Jo, folk är sådana här och det är alldeles för få som protesterar över detta.
Men jag ska sluta klaga. Här finns vatten att bada i. Nära. Det ska tydligen renoveras badstugor från 30-talet i Fredhäll – kanske att jag får träffa Lena Endre där? Och jag har en härlig utsikt mot vad jag antar är E4:an, i alla fall någon av dess på- eller avfarter. Om jag lutar mig ut från balkongen ser jag nästan Mälaren skymta bakom parken. Alla vägar leder någonstans, och trots att de till antalet är till att gå vilse på så ser jag någon form av riktning eller skymtar något bakom dessa stålgrå gläntor av betong. På sikt. Lite sådär smyganande underbart och obegripligt i skymundan, som något som naturligt och nästan obemärkt passerar mig förbi.
Att göra en anorektiker
Dagens Boye
Butterkaka med Psykbryt
