Jag har bott på mitt nya ställe en dryg vecka nu. Jag tycker väl att jag trivs bra, och att det numera enbart återstår tre kartonger att packa upp – det ser jag som en extremt tilltalande och oväntad succé för att gälla mig.

Vad jag dock under den gångna veckan har oroat mig desto mer över, det är grannarna – eller kanske snarare bristen på dessa. Finns de överhuvudtaget?  Jag hör aldrig någonting eller någon: aldrig några steg i trappen, inga gräl på helgen, inga stön – nej, inte ens ett knyst – från ventiationssystemet på den lilla toaletten. Därifrån vet jag annars, vis av erfarenhet ur ett historiskt perspektiv, att det brukar förekomma diverse hörbara förehavanden.

Men. Det finns i alla fall en eldsjäl i byggnaden. I morse när jag sprang ner till jourlivset i macken möttes jag av nedanstående  generositet placerad precis innanför ingången till mitt hus:

Gratis galgar – det är inte varje dag man ser det! Självklart har jag tacksamt, diskret och självförnöjt roffat åt mig ett gott gäng galgar, och ska nästa gång det är dags för jourlivs skriva dit ett litet ”tack” på lådan.  Jag känner mig faktiskt uppriktigt glad över att det finns människor som påvsiar den här typen av förfriskande givmildhet, och ännu gladare blir jag att jag bor i samma hus som dem! Och vid närmare eftertanke: det kan hända att mitt liv ur många perspektiv är fullt av kaos och att jag säkerligen borde skärpa till mig (för helvete).  Men medan jag nu mentalt förbereder mig inför en tredje morgoncigg konstaterar jag lite sådär fult och halvförväntat skrockande att jag numera och under inga omständigheter står på bar galgbacke längre. Det är fan stort!

Tack, kära granne!

Läs även

• Lappkärringen anfaller (17)
• Grannsämja och psykfall (0)
• Första arga lappen: min inflyttning är ett faktum (10)
• Egna idioter och andras grannar (20)
• Dagens kärring (3)