”Ja-a, du är alltid lite egen, det tycker jag om. Det måste man få vara. Det är lite härligt när det kan vara så, eller hur? Så fin du är. Jag tycker folk ska få vara lite  personliga. Det blir så tråkigt annars, menar jag. Fast det är ju sällan nån lyssnar, om du förstår vad jag menar? [...] Ja-adu, världen är väl bra underlig?”

---

Så låter det när stans mest öppet schizofrena kvinna promenerar förbi på mitt jobb. Hon gillar mig och mina kollegor, ja-a, det gör hon. Oavsett om hon har en bra eller dålig dag brukar hon hinna med att berömma mina kläder. Detta har ibland resulterat i att jag har undrat om min klädstil signalerar galenskap på något vis- jag menar, jag vet att jag har en ”egen” stil, och det är ju bra- men kan den vara instabil, på något vis? Lyser det om mig att jag är ett psykbryt? Är det detta hon ser, när hon kuttrar om hur fin jag är?

Det kommer vi aldrig att få veta, förmodar jag. Tills vidare väljer jag att helt enkelt tro att hon, psykfall eller ej, har stil. Ja-a, så måste det vara.

Ny kappa har hon köpt, också. En tjusig fuskpäls, som hon skrider fram i och meddelar alla som är i närheten att ”han hade en älskarinna i Nice, förstår du. Vem hade kunnat ana det?”.

Uppdatering 20090722: Nu har hon även köpt ny lila topp. I övrigt är allt som det brukar.

(inläggursprungligen  publicerat 20081201)

Läs även

• Schizofren stiliakttagelse (0)
• Så obeskrivligt underljuvligt! (13)
• Nedskitad estetik (0)
• Modäs: nyord (0)
• Jag älskar dig, Zelda! (0)