Får vissa känslor inte lov att existera?

Under de år jag har bloggat och varit aktiv på internet, och egentligen under en rätt stor del av mitt liv, har jag stött på många människor som känner en stor rädsla för att berätta om sina tillkortakommanden och motgångar i livet. Jag har själv varit en sådan en person. Jag har i både privata och professionella sammanhang känt en enorm press på att jämt vara lyckad och duktig, trots att jag i perioder känt att jag har varit på väg att tappa fotfästet totalt. Det här har jag fått betala ett ganska högt pris för.

Men vad är det egentligen som gör att vi är så rädda för att berätta om det som är svårt och tungt för oss i livet? Får vissa känslor och upplevelser inte lov att existera, och är det så att de existerar i mindre omfattning om vi inte uttalar dem?

Självklart är det inte så. Men det finns en fulhetsstämpel kring psykisk ohälsa och det att må dåligt. Det är ju sånt där man inte ska tala om eller förknippa med sin person alls. Att man känner sig misslyckad. Liten och utan plats i världen. Äcklig. Att man bara vill gråta och försvinna – att man är svag, ovärdig och värdelös, kanske har man också destruktiva funderingar kring döden. Att man kanske till råga på allt har en diagnos – kanske dessutom är bög, lebba, trans eller asexuell.

Som jag har ser det och har tänkt under en längre tid, så blir man ju inte mindre misslyckad eller svag för att man berättar om hur man har det i livet. Känslorna och upplevelserna försvinner inte bara att för vi förtrycker dem, och jag tror jag att det finns mycket styrka att hämta i att använda hela sitt känsloregister inför sin omgivning och våga släppa taget om de skamkänslor som håller en fast vid en viss punkt. Jag kan ju naturligtvis bara tala för mig själv, men sedan jag kom dit där jag bestämde mig för att sluta skämmas över mina psykiska problem är jag en starkare person.

Huruvida detta gör mig till en mindre anställningsbar person, hur duktig det gör mig, eller om vissa människor tycker att jag i vissa avseenden exponerar mig felaktigt – det vill säga i ljus av mina tillkortakommanden -  det får stå för dem. Mitt syfte har varit att göra det uthärdligt för mig själv och sänka mina krav. För mig fanns det ingen ”andra sida”; jag kan inte säga att jag MiaTörnblomskt har fått självkänsla nu, men jag känner mig som en person och en människa igen för att jag har konfrontrerats med mina skamkänslor. Och det känns viktigt. Samtidigt vet jag att jag till min natur är väldigt föränderlig och att jag på daglig måste brottas med mig själv. Att ingenting kan tas för givet, men att ha blivit av med skammen ger mig bättre förutsättningar.

Psykradikalism – att bli ett subjekt igen

Det var stor glädje jag såg att det i årets Prideprogram finns en föreläsning – Psykradikalism -  som behandlar frågorna jag reflekterar kring ovan och hur man gör för att vinna över de känslor av maktlöshet och hjälplöshet som uppstår när man drabbas av psykisk ohälsa. Inte minst tror jag att det är viktigt att vi börjar diskutera dessa frågor ur ett HBT-perspektiv, då det fortfarande finns många tabun kring detta med psykisk ohälsa och att inte vara heterosexuell. Ur programmet:

Psykradikalism strävar efter att slå sönder fördomar om psykiskt sjuka, att återta makten, att kalla sig själv ”psykfall” med all stolthet i världen. Att bli ett subjekt igen, att använda humor, allvar och satir för att synliggöra hur stört samhället behandlar psykfall och hur mycket styrka det faktiskt går att hämta från denna ”hopplösa” position.

Susanna Petersdotter Sofie Wahlström Psykradikalism Pride 2009

Bakom denna föreläsning står Susanna Petersdotter – psykfall, fotograf och DIY-konstnär, och Sofie Wahlström – en av grundarna till nätverket för asexuella, femmeaktivist, leg psykfall, bipolär, 26 år. Nyfiken som jag är mailade jag direkt över ett gäng frågor och bad dem berätta om vad psykradikalism är och hur vi kan använda dessa idéer.

För en som aldrig har hört talas som psykradikalism, hur skulle ni beskriva det?

Susanna: För mig handlar det om att se normerna om psykfall och till viss del om psykisk sjukdom, se bemötande, regler och se en problematik som en sen ger en käftsmäll. Det kan vara på olika sätt, det kan vara att göra en aktivistisk handling, att skriva en text, att inte hålla käften, att diskutera, ja det kan vara allt. Kanske räcker det bara med att bli mer medveten och fundera på sin egen syn. Leka och driva med föreställningar, utmana språket som vi tilldelade när vi ska prata om psykisk sjukdom. Själv försöker jag alltid prata öppet om det med rak rygg, försöka ta bort min egen skam och skuld genom olika strategier. Nu när jag lyckats med det pratar jag om det högt och tydligt, viker inte ner blicken, svarar ärligt, täcker inte över det för någon annans bekvämlighet.

Du är förkyld, jag är dum i huvudet. Om du ska sitta där och snora och åma dig vill jag kunna prata om min nya medicin eller att min läkare är dum i huvudet. Eller något så enkelt som att sängen på avdelning 140 var hård och jag bara fick en filt och att maten var äcklig.

Sofie: Psykradikalism strävar efter att slå sönder fördomar om psykiskt sjuka, att återta makten, att kalla sig själv för ett »psykfall« med all stolthet i världen, att vägra vara ett offer, att använda humor och allvar och satir för att synliggöra hur fantastiskt stört det här samhället behandlar psykfall och hur mycket styrka det faktiskt går att hämta från denna »hopplösa« position. Psykradikalimen vill föra samtal om hur publika psykfall, guldsprayade dosetter, fotokonst etc kan förändra världen till det bättre.

För mig är det både ett inåtriktat och ett utåtriktat projekt. Utåt som att vi vill påverka samhällets bild av psykisk sjukdom och psykfall etc. Inåt I meningen att vi vill hjälpa varandra och andra psykfall I fighten mot vården och andra myndigheter och stödja och peppa varandra när vi mår dåligt och allt känns hopplöst. Detta t ex genom att tipsa andra psykfall om hur en skaffar ett personligt ombud eller får gratis sjukgymnastik eller genom att komma på strategier för att få den vård och det stöd som passar en (och inte det som “de” bestämmer att vi behöver ovanför vårt huvud).

Den inåtriktade psykradikalismen är för oss ett nätverk av vänner och bekanta och obekanta som finns till för att fånga upp de som får bryt, att ringa till när nån får en ångestattack fyra på morgonen, ett nät av människor som besöker en på psyket, följer med en på möten med otrevlig psykpersonal och stöttar, klappar på en och torkar ens tårar och får en att känna att allt inte är hopplöst trots allt.

Vad har ni för erfarenheter av hur omgivningen reagerar på psykradikalism? Vad blir folk mest provocerade av, och varför?

Susanna: Den reaktionen jag har fått starkast är att folk tror att det handlar om att sätta sig själv i en offer-position. Sen det vanliga, det där med att folk tycker det en gör är lite onödigt. ”Det har ju blivit så mycket bättre…”. Va fan är det för jävla argument? Klart att psykvården har blivit bättre, men det är inte det jag i första hand vill utmana eller problematisera. Jag vill ta bort skammen, skulden. Den vi möter varje dag och i mötet med andra människor.

Att vi ses som offer för att vi gör det offentligt, det är bara ännu ett tecken på i vilka rum vi får lov att vara psykfall. Du får inte gå ut offentligt, för att vara psykfall ska vara något privat. Det är inte offentlighetens roll att bestämma var din integritet går eller vilket rum du ska prata i om dina grejer. Jag brukar säga att jag håller käften om andra människor, resten skulle jag fan rista in i sten om jag kunde.

Sofie: De flesta är mest nyfikna på vad det betyder. När vi berättar tycker många att det är ett bra initiativ och att det behövs att nån vågar ta I frågan och bryter stigmatiseringen. Vissa tycker dock att det är onödigt och effektsökeri och enfaldigt att tro att vi kan förändra nåt. Andra säger att det finns en risk för att fastna I en identitet som sjuk kom en pratar om det på det här sättet och skapar allianser med andra psykfall.

Vad kan psykradikalism göra för att förbättra situationen för människor med psykiska besvär?

Susanna: Det jag hoppas på att det ska ändra ens syn på sig själv, lika mycket som att jag vill att normerna runt psykisk sjukdom ska krossas. Så då blir det väl både privat och offentligt. Men handlar kanske mer om att fokusera på normerna kring att vara ett psykfall, mer än att sprida information om psykisk sjukdom, även om sistnämnda kanske behövs för att förändra synen på psykfall. Sen är det ju också skrämmande att folk vet så lite, som inte ser det som en sjukdom, men även när folk ser det som en sjukdom, så handlar det oftast om att den skulle bero på din person. När jag berättar om min sjukdom kallar jag den ibland för en hjärnsjukdom, helt enkelt för att min hjärna inte funkar och sänder ut det den ska. Min borderline grundar sig i ett trauma, jag har inte skaffat detta själv. Det var något som hände och det fick den konsekvensen, som att röka kan ge cancer eller en trafikolycka kan ge skador på nacken. Det är min strategi för att hantera min sjukdom. Genom att prata om det hoppas jag att människor inspireras och hittar sin egen.

Sofie: ALLT. Nej men jag tror att psykradikalismen är otroligt behövlig för att göra livet lättare för många psykfall. Att några offentligt ifrågasätter stigmat kring deras sjukdomar och peppar dem att inte se sig som offer, utan som personer som kan påverka och förändra sin situation.

Kan ni nämna några förebilder eller kända personer som för er representerar psykradikalism? Hur ser det ut internationellt?

Susanna: Jag ser mig som vardagsaktivist och har ingen större koll på hur det ser ut internationellt faktiskt. Jag är inget för teorier och akademi. Jag hämtar min inspiration i min vardag, personer jag har mött i mitt liv som psykstörd, alla diskussioner, alla erfarenheter, all skit, alla käftsmällar och alla gånger folk har bett mig att hålla käft. Där hämtar jag min inspiration. Min första kontakt med psykisk sjukdom fick jag väldigt ung, dels för att min farmor tog livet av sig när pappa var tolv år och att det har alltid jag vetat om, det är inget som hållits hemligt för mig. Jag har vetat att det är en sjukdom som existerar. Det finns ätstörnings-problematik i familjen, missbruk, sen kom jag väldigt tidigt i kontakt med kuratorer, psykologer och allt liknande eftersom min sjukdom utvecklades tidigt. Men min första personliga relation till ett psykfall var Sylvia Plath, hennes dagböcker och och senare boken Glaskupan. Av så många anledningar, igenkänningsfaktor, men sen har det utvecklats till så många olika dimensioner. Att skriva något sådant, att få det publicerat under den tiden, det är en psykradikal handling för mig. Sen är Beth Dito en förebild för mig i alla fall som finns. Hon är en förebild för mig i sin berättelse som psykfall, i sin berättelse som fet och i sin berättelse som hbtq-person.

Sofie: Amy Winehouse och Britney är ju kändisar som fått mycket publika psykbryt. Vet inte om jag skulle kalla dem för psykradikala, men de har ändå synliggjort att alla inte mår topp bara för att de är framgångsrika. Att Britney rakade av sig håret måste ändå ses som ett för evigt klassiskt bryt. Samtidigt som hon överröstes av skit, lögner och spekulationer från sensationslystna medier.

Skådespelaren Stephen Fry är en förebild på ett mer seriöst plan. Hans modiga och självutlämnande tv-dokumentär om bipolär sjukdom tycker jag är ett vackert exempel på hur en känd person kan använda sin status för att få ut kunskap och förståelde till allämnheten.

Varför finns det hos människor med psykiska besvär en sådan rädsla kring att öppet prata om sin sjukdom eller sitt funktionshinder?

Susanna: Jag tror inte att den känslan börjar hos de personerna, jag tror det börjar hos massan och den normen vi blir serverade på ett äckligt jävla silverfat. Vi blir lärda hur vi ska vara goda psykfall, vad vi får prata om och vad vi inte får dyfta ett ord om.

Att ha en psykisk sjukdom presenteras ofta som att det är en egens fel eller att en skulle vara en svag människa, otrolig märklig tanke. Inte är det ditt fel när du får en hjärntumör, men när min hjärna jävlas med mig så är det tydligt mitt fel.

Sofie: Det tror jag ofta har att göra med att de är rädda för stigmat som psykisk sjukdom kan innebära. Vissa jag känner vill inte outa sig som psykfall för att de känner att framtida arbetsgivare inte skulle vilja anställa någon som är psykiskt instabil. De känner att det skulle vara ett arbetsmässigt självmord att göra det. Andra är rädda att även deras vänner ska dra sig undan och bemöta dem på ett annat sätt än tidigare. Sen finns det många som helt enkelt inte känner sig bekväma med att prata om sitt mående med vem som helst och ser det som en privatsak.

Sorgligt nog görs det fortfarande en stor åtskillnad mellan fysisk och psykisk sjukdom I samhället. Det är en sak att berätta om sin migrän på lunchrasten och en helt annan att prata om sin bipolära sjukdom. Även om båda problemen har sitt ursprung I hjärnan. Direkt en pratar om sin psykiska sjukdom blir folk obekväma och ber om ursäkt för att de frågade om nåt så privat. Det personliga är politiskt och om jag inte själv tycker det är obekvämt att prata om mina psyksaker, så vill jag inte att alla andra ska förutsätta att jag tycker det!!

En kan dra en parallell till transpersoner som ofta inte vågar ifrågasätta transutredningen offentligt I rädsla att det skulle påverka deras möjlighet att få en diagnos och rätt till operationer och hormoner. Rädslan för vårdens makt tror jag skrämmer många till tystnad och gör att de inte vågar kritisera behandlingen öppet.

Sofie Wahlström

Varför är Pridefestivalen ett bra forum för att föra upp psykradikalism på agendan?

Susanna: Som det nämns är psykiska problem längre fram är problemet större hos HBTQ-personer. Sen som queer-feminist och aktivist kämpar jag mot alla slags normer och vill synliggöra all skit som det här samhället gett oss. Det angår oss alla och eftersom jag själv är hbtq-person så känns det naturligt att även prata om det i det rummet. För mig är Pride i första hand ett normkritiskt forum (det är i alla fall vad jag önskar) och där finns rum för all sorts normkritik och aktivism.

Sofie: För att Pride House (den mer politiska och radikala seminariedelen av Pride) utgör ett normkritiskt forum. Och normer är väldigt mycket det som psykradikalism är ute efter att kritisera och förändra.

Ser ni några generella skilllnader vad gäller fördomar mot människor med psykiska besvär om man jämför HBTQ – hetero?

Susanna: Längre bak sågs ju hbtq-personer som sjuka, att det skulle vara en psykisk sjukdom i sig, och även idag finns den föreställningen kvar. Ju fler normer du bryter, desto mer skit får du, den upplevelsen har jag iallafall. Inom psykisk sjukdom finns det såklart hierkier, men dom handlar oftast inte om ditt kön eller sexualitet. Såklart finns det undantag, det finns det jämt. Men min erfarenhet visar på att det finns en öppenhet och även att folk inte orkar bry sig, på ett positivt sätt.

Fan, jag är inte rätt person att fråga detta om. Jag umgås nästan uteslutande i ett queert sammanhang, vilket gör mig jävligt förskonad. Jag ingen relation direkt till hetrovärlden, även om jag såklart inte är förskonad från hetronormen

Enligt en undersökning från 2005 mår HBTQ-personer anmärkningsvärt mycket sämre psykiskt än heteros. Varför tror ni att det är så, och vad kan göras åt det?

Susanna: Det finns såklart människor som är mer utsatta och i större riskzon, det finns det i allt. För mig handlar det just om att en befinner sig i en utsatt position, och jag tror inte det har ett dyft att göra med sin sexualitet eller att det skulle finnas något speciellt drag hos ”icke-hetros” som skulle göra dem extra känsliga.

Vi lever i en värld som är sjuk, det är inte konstigt att vi blir smittade. Sen när du är norm-brytande så gör du dig mer utsatt och människor dömer dig och samhället ger dig skit. Såklart påverkar det ditt psyke, som att alla traumatiska händelser gör. Du lever i ett hot att ha större chans att bli utsatt för våld, förtryck, psykisk misshandel och verbalt våld. Det är klart att det påverkar.

Sofie: Jag tror att det kan ha att göra med att HBTQ-personer oftare än andra måste bemöta fördomar och diskriminering. Det är aldrig lätt att outa sig som normbrytare oavsett om det handlar om kön, sexualitet eller psyke. Även icke-heteros I Stockholm kan vara försiktiga med att hålla handen på tunnelbanan, så att inte folk blir provocerade, tittar snett eller till och med slår ner en. Många har även en trasslig familjebakgrund.

Speciellt transpersoner riskerar att drabbas av hot och våld I om med att idén om Män och Kvinnor är väldigt stark I samhället och de som inte kan klassifieras som antingen eller dagligen får utstå stirrande, frågor som “är du kille eller tjej?”, rädsla för att inte passera som det kön en vill ses som.

Det är svårt att säga vad som kan göras åt det men jag tror att ökad kunskap och förståelse kan göra viss skillnad. Samtidigt som det nog är viktigt att ifrågasätta heteronormen och visa hur “vanliga människor” varje dag bidrar till ett ojämlikt och förtryckande samhälle. Det finns inget “naturligt”, utan bara saker som är mer eller mindre vanliga.

Personligen tror jag inte att icke-heterosexualitet är något som har med gener att göra. Det känns som ett typiskt sätt för normsamhället att sjukdomsstämpla och trycka ner avvikare. Rashygien var ju inte heller en så bra idé när det förekom. Med tiden tror jag att sökandet efter en “homo-gen” kommer ses som mycket kontroversiellt och märkligt. Tycker det vore intressantare att vända på det och forska I varför människor lever heterosexuellt.

Praktisk information – Psykradikalism

När: måndagen den 27 jul 15:00–15:45

Var: Pride House (Bryggan), Kulturhuset & Stockholms stadsteater, Sergels Torg 3, Centralen

Pris: Entré till Pride House 60 kr/dag. Festivalens dag- och veckopass gäller också.

Vid sidan av Psykradikalism kommer Susanna Petersdotter under Pride även hålla föredraget ”Fet är det nya pervers”. Det kommer jag uppmärksamma imorgon.

Läs även

• FHOBIT: funktionshindrade HBT-personer : Stockholm Pride 2009 (5)
• Fet är det nya pervers: Fat Up på Stockholm Pride 2009 (2)
• AspieQueer – en sjukdomsförklaring av heteronormen: Stockholm Pride 2009 (6)
• Stockholm Pride 2009: arrangemang att notera (8)
• Några notat: Stockholm Pride 2009 (0)