Inga kommentarer. Har ingen åsikt.

Jag är en rätt, låt oss kalla det passionerad(eldfängd tyckare,ibland animerad) person då det kommer till vissa ämnen. Orättvisor i allmänhet upprör mig. Saker jag uppfattar som idiotiska likaså: ett exempel på idioti är en(hittills obekräftat) uppgift om att regeringen vill fördubbla avgiften för tågspår, vilket då innebär att SJs biljettpriser av nöd följer efter(rapport från Banverket). Det skulle alltså kosta mig runt 2000 spänn för att sticka och hälsa på Jonas uppe i Stockholm? Och jag förväntas ta tåget för miljöns skull, istället för att flyga för300 spänn alternativt ta bussen för samma summa(inkluderat bestående ryggproblem samt svettfobi som biverkningar förvisso, men kom igen: för 2000 kan jag sitta en vecka på en badstrand och sippa drinkar i 30gradersvärme)?
HA HA HA!
Idioti, det hör man ju. (Himla smart, det där med privatisering till varje pris, utan konsekvensanalys och annat än kortsiktiga ekonomiska kalkyleringar.) Att folk i USA sitter, under pågående sjukreformsdebatt, och på fullt allvar tror att ett sjukvårdssystem likt det Sverige hade förut(när vi fungerade, om ni minns?) ska smitta dem med COMMUNISM, det är också idioti. Det är en i det närmaste fantastisk enfald- det tror jag både höger- och vänstersympatisörer kan enas om.
Hursomhelst: sånt gör mig irriterad, och då verbaliserar jag detta. Andra människor är inte alls sådana. De tycker ingenting. De går genom livet och funderar över sin favoritfärg och över husdjursattiraljer eller något ditåt, men de har inga åsikter i några samhällsfrågor. Hur kan man leva ett helt liv utan att bry sig om det samhälle man är en byggsten i? Jag begriper det inte. För att slippa obehaget i att bli ”osams” med någon stryker man istället alla medhårs. Vad blir kvar? Vissa människor liksom är och förblir halva för mig. De finns som emotionella personer, men som en del i samhället och som tänkande, växande människor existerar de inte.
Själv sitter jag gärna och pratar politik med någon som inte alls tycker som jag- den roligaste diskussionen jag haft på flera år var den med en moderat som älskade Gudrun Schyman och hatade Carl Bildt(medan jag väl mest tyckte helt tvärtom). Man behöver inte vara överens med folk, och man ska definitivt inte diskutera med folk som blir otrevliga i diskussioner. Dynamiken i, och lärdomarna av, diskussioner jag deltagit i är något jag aldrig hade velat vara utan.
Men att aldrig tycka något? Vad är det för liv?
pssst: uppdatering pga faktafel om tågspåren.














Melodifestivalen 2010: Psykbryt diagnostiserar
”Internet kan rädda liv”
Utbildningsradion gör TV-serie om psykisk ohälsa
Att göra en anorektiker
Dagens Boye