I ett av mina gamla jobb hade jag en kund. Det såklart, eftersom jag jobbat många år inom kundservice har jag haft en hel del, men det finns vissa jag minns bättre än andra, om man säger så.

Att i sin yrkesroll ha med människor att göra har både sina för- och nackdelar. När allting fungerar, både sett till den inre delen med kollegial gemenskap och ledarskap, samt till den yttre med relationer man för med till exempel kunder – är det nog för många att föredra. Men så finns det vissa moment som blir lite besvärligare än andra. Om en arbetskamrat har en dålig dag och kanske visar detta på ett särskilt sätt (för att uttrycka mig diplomatiskt). Om någon får ett nervsammanbrott, kanske till och med blir sjukskriven ett tag. Om kunder klagar och man tvingas genomföra moment eller säga saker som känns mindre kul för yrkesstoltheten. Eller när det bara blir för mycket rutin och vardagen går i stå. Allt det här hände, med varierande frekvens, på ett av mina gamla jobb.

Den dagliga verksamheten ägnades åt att ta hand om kunderna. Jag tyckte om kombinationen av att sköta mer administrativa uppgifter såsom beställning av böcker eller registervård, ställt mot de som regel mer sociala momenten av kundkontakter. Det var oftast jag som fick ta hand om faktureringen, vilket innebar att jag även fick ta emot de större beställningarna från butikens avtalskunder. Dessa fick jag som regel, med dåtidens rutin, på min mail.

Man skulle faktiskt kunna säga att jag hade daglig myndighetskontakt i mitt gamla jobb. Ibland var det ett stort nöje, att se vad alla dessa myndigheter beställde för någonting, men jag gillade dem även för att de lade beställningar på titlar som ingen annan någonsin skulle köpa. Dessa var jag således tvungen att leta förlag (ja, ibland kan det faktiskt vara ett riktigt detektivarbete) och leverantör på samt lägga in dem i datasystemet. En tråkig och enformig syssla kan tyckas, men jag tyckte om känslan av att det blev ordning och roade mig stundom med att skriva in signum för titlar, i de fallen jag mindes dem.

Jag blev varse om att människor som jobbar på myndigheter eller som sitter i administrativa funktioner i annan offentlig verksamhet har ett visst skriftspråk. Det var inte bara själva beställningen, som näst intill alltid innehöll artikelnummer, som var prydlig. Språket präglades i övrigt av en skitnödig tydlighet som jag inte kunde tolka som annat än ”JAG HATAR MITT JOBB”; och säg, vad kan man annars dra för slutsats om man till en människa som man mailar med ofta använder sig av ord som ”härmed”, ”ref” eller ”omgående”?

En av de kunder jag minns allra mest var den myndighetsperson som avslutade varje mail och beställning med ”BEKRÄFTA MITT MAIL!” Ett tag var jag nästan övertygad om att det var något som hon hade lagt in i sin signatur.

Låt oss kalla henne Else-Britt. Jag och Else-Britt bedrev säkert vår täta och formella mailkontakt i minst ett år innan vi träffades öga mot öga. Och hon var inte alls som jag trodde. Tvärtemot den trista och myndighetsgrå bild hon hade målat upp sig själv med sina BEKRÄFTELSER, sina ref:s och olika beställningsnummer hit och dit, så verkade hon vara en riktigt glad och rätt så käck prick.

Och kan det inte få vara lite mer så, att man även i sin seriösa yrkesroll kan släppa lite på skitnödigheten? Visserligen är väl den tidens faxande och mailande av beställningar och leveransbesked fram och tillbaka numera ersatta av mer eller mindre automatiserade processer, men ändå. Den påklistrat allvarsamma, många gånger lite syrliga attityden, genomsyrar på många områden fortfarande hur myndighetspersoner för sig och uttrycker sig, och jag tror faktiskt att de skulle ha lite roligare på sina jobb om de släppte lite på formalian.

Och i dagens läge ska de ju faktiskt vara tacksamma över att de fortfarande har jobb.

TREVLIG HELG!

Läs även

• Minsta möjliga migrationsbyråkrati för mesta mani, tack (1)
• Men vad är det vi hela tiden har försökt säga… (1)
• Jag ljuger så bra (8)
• Disciplinära åtgärder (3)
• Dagens shitfitt (0)