Jag hade ett jobb i två veckor, men nu är det slut. Jag sålde provperioder med SvD, telefonförsäljning, till företag. Jag var helt enkelt inte speciellt duktig, jag tror dock att det främst berodde på att jag fick dåliga minnen av mitt gamla säljjobb, som ju inte var så bra, och jag hade för mycket att oroa mig för. Jag skulle ju trots allt försörja två på en lön som endast bestod av provision. Det var en jättetrevlig arbetsplats, men det funkade fan inte. Jag ser det tyvärr som ett …

Jag har länge nu funderat över min ork, som försvann någonstans i åttonde klass. Innan dess spelade jag piano, vilket jag började med när jag var blott en liten parvel, jag läste mitt omöjliga hemspråk (persiska), jag var så  bra på spanska att spanskläraren till sist aldrig lät mig svara när han ställde en fråga till hela klassen (ni vet, socialism, alla måste få en chans) och så vidare. I åttan rev jag också ett terminsbetyg för att jag fått ett vg, minns jag rätt hade jag mvg i alla …

Beställningen på Ellos gick tydligen inte genom, och nu finns varorna inte kvar – de var för övrigt både billiga och perfekta. Min mobiltelefon har pajat, och hoppet om att köpa en ny är litet. Jag tycker tydligen bara om mina föräldrar när jag vill ha något, jag bör även sluta gnälla om hur lite pengar jag har. Nästa vecka ska jag åter igen börja arbeta utan betalning, d.v.s. praktisera. Min katt tycker mer om Gangstermannen än mig, det får mig att börja gråta. Jag har använt upp alla köksredskap …

Jag minns en tid då lyx ansågs vara lyx, fast jag tror ärligt talat inte att jag är så gammal. Begreppet ”lyx”, bortsett det i damtidningar och modebloggar så återkommande begreppet ”vardagslyx”, är som helt försvunnet. Där finns vad vi har och vad vi förtjänar, istället. Och aldrig är det nog, jag vet – jag är likadan!
Det är spännande att desto öppnare vårt samhälle blir, med teknik som knyter oss samman och möjliggör saker man för några år sedan inte ens kunnat drömma om, desto mer övervakat blir det. Öppet …

Varför jag inte riktigt känner mig hemma här i Norrland, än.

Folk kör som rattfulla mördarschimpanser med adhd.
Man halkar på övergångsställen.
Halkan tar inte hänsyn till mötande bilar.
Mötande bilar tar inte hänsyn till halkan.
Det är kallt som fan.
Fjortisarna är tio gånger fulare, högljuddare, dummare – alla negationer är helt enkelt uppblåsta.
Allt är dyrare på grund av total avsaknad av konkurrens.
Folk är, likt kylan, bistra.
Det krävs i stort sett ingenting för att vara uppseendeväckande.
Klä dig snyggt och alla ser fördömande på dig och undrar varför du till skillnad från övriga inte klär dig …

Detta är en del ur en reklamserie för en Japansk nöjespark, i Tokyo, och ser man på fler videos än bara denna förstår man djupet som beskrivs i nedan saxade youtubekommentar.

”At first sight, the work can appear unique and cute but after several viewings, one can certainly appreciate the depth and true beauty that the works of the series provide; a sense of irony, pain and sadness of the individual human experience.
This truly is a masterpiece beyond words, fortunately, this is the internet and we do not need words.”

Att av den man planerat att spendera resten av livet med bli utsatt för otrohet måste vara det värsta, mest omvälvande någon kan bli utsatt för. Att sedan stanna är antingen otroligt korkat eller fruktansvärt heroiskt.