Jag ser om mitt hus
med dess oväggar
Inte ens tavelspik
Så minneslös
vandrar blicken obildad runt
Letar fasader
Kanske dörrar ut
Vem är jag att klaga
på ritningen
när ingenting kan rasa
Det bara är just så
med all denna fönsterputs
Skrapa på ytor
som inte finns
Och inte ens frågorna
kan eka
Har du någon kärlek?
Ja, jag menar betong

Och den kännlösa
känner sig så kännlös
Äsch det var inget
och just det som är
Så lite så.
Jag tankesprider mig
i denna förvissade ovisshet
Jag hamnas
så blåst
medan sommarbrisen
drar åt helvete
Men kanske hemligheter
och spännandeheter
viskas vindlöst och varmt
i någons öra
De väljer mig
bara inte nu

Och kaffet smakar så ensamt
eller om det är frånvaron
av socker och mjölk
Och lika tom är blicken
i koppens svartspegel
Lika ensligt tittar den tillbaka
Lika flyktigt befläckar den
en smygande längtan
Som sörjande
efter något mer
Någon mer

Här faller dina murar
säger han och pekar
Om jag inte varit så öppen
hade jag haft en mur
Om jag bär mina stenar
är han han ett berg
Om jag släpper
av egen vilja
är jag fri
men han
han måste rasa

Jag frågar mina vem
om deras härkomst
Det var inte jag
inte heller du
I detta ensamma
varandraskap
denna universella
hemlöshet
befolkar vi aldrig mer
än oss själva
Min hud
är min gräns
Okända blickar
vittnar om liv
koordinaterna gnistrar
stjärnvandring
och jordgång
ur ögon som bara
sluter om sig själva

Jag verkar lycklig
i mitt tysta
Planlöst går tankarna
utmed kollegieblockets
spiralbundna ytor
I gångjärn
och springstål
håller jag bladens
vändbarhet för syn
Jag vägrar mitt ansikte
mina minnen

Jag svarar
med ekande andetag
Du är tystnaden värdig
lika intetsägande
som jag.
Alla tankar
jag slagits av
Bristfälliga fakta
sanna som ord
motsägelsefulla
som förklaringar.
Etiketter som skrivits
med knuten näve.
Jag är jag
Jaha
Det finns aldrig mer
än någon sådan
obegriplighet
Jag är fast
i flytande form
Stelnar
i min ensamhet
Jag blir ingens
hårdhet
Av fri vilja
är jag jag
Jag andas
med ett molns flyktiga lätthet
Det är livet
som ekar i mig