Ni får stå ut med att jag är lite fåordig. Jag har ju faktiskt flyttat norröver och man vet ju aldrig vad det kan få för konsekvenser; jag som på många sätt och vis är van vid mer sydliga breddgrader. Det tar nog tid innan jag acklimatiserar mig till detta nya klimat. Däremot har jag noterat att navigationsförmågan, den tycks stockholmarna ha lånat ifrån sydeuropa, i alla fall försöker de lite sådär lamt och halvhjärtat – med blandat resultat i fråga om trovärdighet.
Ponera följande: en skjortnisse, med divalatten i vänsternäven …

En gång i tiden var jag en ganska så piffig människa. Jag var mån om detaljerna och att saker och ting prompt skulle vara fina och ordnade, ett förhållningssätt som låg som en sval dimma kring hela min person och framtoning. En air av duktighet – hårdhudat meningslös.
Allting förändrades ganska så drastiskt. Förändringar är inte alltid välkomna och av godo men bär alla, oavsett art, med sig det att man omvärderar vissa saker i sin tillvaro. Och jag har nog fortfarande – mitt mentala förfall till trots – kvar behovet …