Ni får stå ut med att jag är lite fåordig. Jag har ju faktiskt flyttat norröver och man vet ju aldrig vad det kan få för konsekvenser; jag som på många sätt och vis är van vid mer sydliga breddgrader. Det tar nog tid innan jag acklimatiserar mig till detta nya klimat. Däremot har jag noterat att navigationsförmågan, den tycks stockholmarna ha lånat ifrån sydeuropa, i alla fall försöker de lite sådär lamt och halvhjärtat – med blandat resultat i fråga om trovärdighet.
Ponera följande: en skjortnisse, med divalatten i vänsternäven …

Man ska plocka det bästa ur de världar man har tillgång till- parera det, analysera det, preparera det och som grädde på det fördärvade moset försöka att livnära sig på den abersörja man till slut är lämnad med på tallriken. Ska vi snacka livsstil, nu när vi ändå är inne på födoämnen och fetma, innebär detta för mig att den förfallna frukt jag så belevat söka att hålla mig undan ifrån, men samtidigt välkomnar med kall och go´ näve när instabiliteten är så pass ur balans att inte ens en …

Nej varför ska man svälta sig när man kan äta sig kulturell och olycklig på italiensk vitlökssalami i Grekland, grovhyvlad direkt ur slaktarns näve och med impregnerade pepparkorn för extra go´ och munskarp effekt. Och här sparar vi minsann inte på Roqueforten heller- likt en alltför dominant accessoar trycks den ihop med salamin för att sedan gurglas ned med ett riktigt billigt rödvin från Kreta (som naturligtvis ser dyrt ut). För helvete – här levs livet på toppen av botten och det lämnas inget utrymme för regression eller eftertanke, nej …

Året var 2004. Psyk och och undertecknad låg vansinnigt bakfulla i min soffa och brydde våra ömmande huvuden med vilken typ av ostifierade snacks vi gjorde bäst i att anskaffa, när Trolösa fångade vårt intresse. En hämningslöst brytig Lena Endre, i saltvattenslockigt hår och med uppspärrade ögon stammade, skrek och härjade.
Vi var som nedfisna i soffkuddarna av all denna linneklädda agoni och dess histrioniska krav på uppmärksamhet.
Det blev ingen camembert.
Vi spenderade ett par timmar i andlös fascination istället. Vilket hedersbryt!
Nogsamt lade vi Endre på minnet. Hade vi tråkigt en eftermiddag …