Nog finns det mål och mening i vår färd-
men det är vägen, som är mödan värd

Det har av olika anledningar varit skamligt dåligt med uppdateringar på Psykbryt de senaste månaderna. Från och med nu kommer det att dyka upp nya inlägg – kanske inte så ofta – men vi har i alla fall bestämt oss för att bekämpa bloggbrännan och försöka börja skriva igen. På låg värme tänds nu åter blåslampan i arslet – eld ska med eld bekämpas, så att säga.
Sidan har nu fått sig en liten ansiktslyftning, men som vanligt gäller att vi inte under några som helst omständigheter är färdiga. Det blir …

Jag trodde aldrig att jag skulle stöta på honom igen, men så korsades våra vägar åter. För att göra en lång historia kort: Året var 1996; jag hade precis gått ut högstadiet och belönades naturligtvis för detta på de sätt som folk fann lämpligt. Man kan väl säga att det blev det vanliga grejerna, mest. Oönskade blomster kring halsen, några fula och töntiga nallar, ett och annat trashigt från Orrefors outlet (det hette säkert Orrefors rea-bod vid den här tiden) och några knyckliga hundralappar att ”köpa sig något vettigt för”. …

Jag var tvungen att fly storstan ett tag. Det hade sina skäl. Istället avnjuter jag nu, med ett visst moment av hets, milsvida promenader längs grusvägar och skogsdunkla stigar samt – hör och häpna – en och annan bilverkstad i det Småländska riket.

Jag har säkert gått förbi den här gamla ladan flera hundra gånger. Men först när den häromdagen figurerade med öppna portar såg jag att där faktiskt huserar en bilverkstad. Huruvida Opel suger eller ej, det är bortom min kännedom, men vad jag dock kom att tänka på var …

Comic Sans.

Vem har sagt att inte forna öst inte kan?
Ingen.
Det här, mina vänner, är kroatisk gröt/välling för barn. För bra för att vara sant och obeskrivligt underljuvligt.

Eftersom jag större delen av den här dagen har känt mig väldigt meningslös så tänkte jag att det kunde vara på sin plats med lite meningslöshet i bloggen. Om nu någon skulle ha missat just den innan.

Ikväll har jag nämligen rensat ut min väska, min kära och trogna följeslagare.  Det är en liten tygväska som jag inhandlade i Grekland för två somrar sedan, den kostade fyra euro och jag känner den som vore den en del av min kropp  och varje gång jag fråntar den något – inte minst pengar …