Ni får stå ut med att jag är lite fåordig. Jag har ju faktiskt flyttat norröver och man vet ju aldrig vad det kan få för konsekvenser; jag som på många sätt och vis är van vid mer sydliga breddgrader. Det tar nog tid innan jag acklimatiserar mig till detta nya klimat. Däremot har jag noterat att navigationsförmågan, den tycks stockholmarna ha lånat ifrån sydeuropa, i alla fall försöker de lite sådär lamt och halvhjärtat – med blandat resultat i fråga om trovärdighet.
Ponera följande: en skjortnisse, med divalatten i vänsternäven …

1. Jag bor i ett mygelhus; här har gamla (och vad jag hoppas är före detta) fackpampar haft det lite väl skoj.
2. Jag är helt slut.
3. Jag har nu internet igen och det känns som om jag har återfunnit en förlorad dotter.
4. Jag har hittat första arga lappen i trapphuset. Och den var inte nådig.

Nu: kasta sig i och mot strömmen!

Förra helgen befann jag mig i Stockholm. Igen. Jag har i vad som känns var ett tidigare liv bott där i ett par år, men som det ser ut nu pekar allting på att jag ska tillbaka dit. Fast det är några saker som måste klaffa först.

Den här dockan var bland det roligaste jag såg i Stockholm. Jag fann den i ovanstående position, tronande på en porttelefon i Vasastan. Jag ångrar att jag inte tog med mig den hem, för jag vet ju inte vem dockan föreställer – och nu …

Jag hade egentligen tänkt mig att inte ha tid med att storblogga under min blixtvisit till Stockholm. Larvigt! Och på tal om det så har jag varit så dålig på att skriva om vad som händer i mitt liv den senaste tiden, men det handlar mer om att jag inte ska behöva gå ut med dementier sedan när allt ändå gått åt helvete.  Nåväljaha och håhåjajaså.  Det rör på sig. Kaffet ränner ti – vi skiter i mitt liv tills vidare, eller i alla tills jag har allt på fysiskt …

Varför jag inte riktigt känner mig hemma här i Norrland, än.

Folk kör som rattfulla mördarschimpanser med adhd.
Man halkar på övergångsställen.
Halkan tar inte hänsyn till mötande bilar.
Mötande bilar tar inte hänsyn till halkan.
Det är kallt som fan.
Fjortisarna är tio gånger fulare, högljuddare, dummare – alla negationer är helt enkelt uppblåsta.
Allt är dyrare på grund av total avsaknad av konkurrens.
Folk är, likt kylan, bistra.
Det krävs i stort sett ingenting för att vara uppseendeväckande.
Klä dig snyggt och alla ser fördömande på dig och undrar varför du till skillnad från övriga inte klär dig …

Idag bär det av till Stockholm, åh ljuva Stockholm – så jag saknat dig och allt med dig! Mina polare, mina föräldrar, gina tricot, att fönstershoppa på drottninggatan inträngd bland tusentals andra – det är bara i Stockholm som sådant går!
Känner jag mig själv rätt kommer jag inte att skriva när jag är där, alltså till den 16:e (trots att jag givetvis tar med mig datorn – vad skulle jag göra utan den?), och ett tag därefter.
Tata!

Jag domnar av mina sinnen med tv, musik och internet och det är som om jag helt slutat tänka. Så här har det varit länge, men nu kan jag inte ens känna att ”detta behöver jag skriva om”, jag är som ett skal fyllt med absolut ingenting och består enbart av vad jag matas av. Kalla mig vad du vill, jag har fått höra att folk ser ner på sådana som mig, men det känns inte som att jag har något annat val. Alla försök till annat leder till rastlöshet, …